Derek Boateng, uppvuxen i Accra i Ghana, kom till Grekland och Kalamata FC redan som 16-åring. Han debuterade då i grekiska ligan och imponerade i Champions League blott 17 år gammal. Han hann med fyra säsonger i Grekland, spelade en handfull landskamper, final i VM för U20-landslag och gjorde uppmärksammade insatser i Champions League, innan han kom till AIK sensommaren 2003. |
Karriären började alltså i Liberty Professionals hemma i Ghana. Men redan som 16-åring kom Derek till grekiska Kalamata. Debutsäsongen i den grekiska förstadivisionen bestod av 17 matcher och fem mål samt en mittenplacering för laget. Derek imponerade i Kalamata och värvades i januari 2001 till en av Greklands största klubbar - Panathinaikos. 17 år gammal gjorde han debut för storklubben, elva matcher i ligan och tre i Champions League varav en uppmärksammad insats mot Manchester United i andra gruppspelsomgången.
2001, blott 18 år gammal, var han med om att ta Ghana till final i junior-VM och fick bland annat beröm av självaste Maradona. Middlesbrough erbjöd en rejäl övergångssumma för ghananen men av övergången blev intet då Derek inte fick arbetstillstånd. Andra säsongen i "PAO" var den första lik vad gäller matcher i ligan och cuperna. Denna gång uppmärksammades han efter bland annat en stark insats mot Real Madrid i Champions League. Efter två säsonger med en andra- och en tredjeplats i ligan, sex matcher i Champions League men ingen ordinarie plats i startelvan lånades Derek ut till OFI från Kreta för att få mer speltid. Efter säsongen 2002-03 var han tillbaka i Panathinaikos men inte favorit hos den nye tränaren och flyttade i stället till AIK.
Knappt hade Derek landat i Sverige innan han som 20-åring på förhand utsågs till Allsvenskans stjärnspelare. En enorm press i en helt ny tillvaro tillsammans med en knäskada innebar att mittfältaren inte lyckades svara upp till förväntningarna även om det blev nio matcher och två mål på de tio allsvenska omgångar som återstod när han kom till AIK.
Säsongen 2004 blev en bedrövlig historia både för Derek och AIK. Degradering och för Boatengs del 17 matcher varav tio från start. AIK tvingades till ett stålbad och som en del av den processen skulle Derek bort. Han gavs tillåtelse att söka ny hemvist, provtränade med en handfull engelska klubbar, var nära ett kontrakt med Panionios, fick nobben i Dubai och även av Assyriska. Således kvar i AIK.
Eftersom han missade större delen av försäsongen 2005 fick Derek inledningsvis nöja sig med begränsad speltid, en match från start och tio som inhoppare under drygt första halvan av Superettan. Men i augusti kom chansen, Derek tog den och var en av huvudrollsinnehavarna när Gnaget spurtade hem Superettan med till slut bred marginal.
Våren 2006 klev Derek fram och tog rollen som många hade hoppats han skulle ta redan 2003. Han blev AIK:s dominerande mittfältsspelare med derbymatchen mot Djurgården (3-1 till AIK) som topp. Han gjorde ett avgörande mål, 2-0 efter en soloprestation från vänsterkanten där han avslutade med ett skott i mål mellan benen på Djurgårdens målvakt, och på AIK:s hemsida kunde man läsa att "Boateng har en märklig förmåga att förlänga sina ben på ett sätt som gör att han vinner även närmast omöjliga närkamper och hans lätta och svårlästa touch på bollen skapar nästan alltid problem för motståndarna". Han utsågs till "Derbykungen" av Expressen och representanter för Ghanas VM-ledning satt på Råsundas läktare och blev imponerade. Derek togs ut i Ghanas VM-trupp och han spelade två VM-matcher i Tyskland, iförd AIK:s svettband.
Efter VM var det tänkt att Derek skulle leda AIK i jakten på allsvenskt guld. Men i mitten av juli blev han uppvaktad av Beitar från Jerusalem och övergången till den israeliska klubben blev snart klar.
Inte många allsvenska AIK-spelare, kanske inte någon, har haft så djupa dalar och höga toppar i AIK som Derek Boateng. Från att ha varit uppskriven som "Allsvenskans bäste" vid ankomsten, till att närmast bli hånad och icke önskvärd av AIK, till att åter vara Allsvenskans bäste och definitivt AIK:s ende VM-spelare 2006.
Text: Tommy Bäckman och Anders Johrén (2006)
|