AIK sänkte Djurgårdens IF med 3-1 inför 34.174 åskådare på Råsunda. Markus Jonsson, Derek Boateng och Kristian Haynes nätade för serieledande Gnaget, som spelade bländande fotboll och vann ett "riktigt" derby för första gången sedan 2002.
Det efterlängtade derbyt mellan AIK och Djurgården startade lite överraskande med att AIK tog hand om taktpinnen och bestämde vilket tempo som skulle gälla. Djurgården försökte inte ens förändra bilden, utan försökte anpassa sig utan att lyckas vare sig stoppa AIK:s spel eller skapa ett eget. Visserligen fick DIF den första egentliga målchansen genom nye brassen Quirino, men AIK tog över kommandot igen och spelade snabbt, kort och rörligt med en bra bredd på spelet och vann mark nästan med varenda passning. Ett roligt och effektivt spel, som vi inte sett på mycket lång tid. Åtminstone inte mot kvalificerat motstånd.
Statistiskt var det en ganska jämn första halvlek, där AIK vann skotten med 7-6, med fyra skott på mål för bägge lagen, men AIK kändes både hetare och vassare. Tidvis såg djurgårdarna både nervösa och lite tafatta ut. Inte vad man väntat från de regerande svenska mästarna.
Så i allsvenskans femte spelomgångs trettiofemte minut spräcktes så Djurgårdens baklängesnolla. Det krävdes en straffspark, efter att Wilton Figueiredo fallit i straffområdet i en kamp med Markus Johannesson, som Markus Jonsson satte lika enkelt och säkert som vid de två tidigare strafftillfällena i år. Sen ska sägas att även med svartgula ögon såg straffsparken väldigt tveksam ut.
Vi har varit vana vid att Gnaget efter ett ledningsmål gått ned i tempo och tappat fokuseringen en del. Så inte denna kväll. Vi fortsatte med den modell, som vi valt sedan matchöppningen. Halvtidsledningen kändes både motiverad och säker.
Redan inför den andra halvleken gjorde vi vårt första byte. Dulee Johnson kom in i stället för Mattias Moström. I den 54:e matchminuten fick vi en hörna från vänster. Hörnan lades, som vanligt, av Wilton, som denna gång valde en kort hörna in till Derek Boateng, som avancerade mot målet, tunnlade Robert Stolts, tog ett par steg till och slog till ur snäv vinkel. Tourray hann aldrig ner på bollen, som smet in under honom.
I den sextiofjärde minuten startade en visselkonsert, som förmodligen kunde höras till Rissne, då Daniel Sjölund ersattes av Stefan Batan. Visselstormen återkom sedan varje gång Batan rörde bollen. Det lät som om en majoritet av de drygt 34.000 åskådarna deltog!
Några fler mål skulle det inte bli. Ja - inte under ordinarie speltid. Först när fjärdedomaren visat upp skylten med fem minuters tilläggstid kom de sista målen. Efter 16 sekunders tillägg fick DIF en frispark en 8-10 meter utanför AIK:s straffområde. Tobias Hysén tog den och slog en snygg stänkare i mål tätt intill Daniel Örlunds vänstra stolpe. Örlund hann knappt se eller reagera på skottet. Även de bedrövade djurgårdarna på västra läktaren kvicknade till och ett svagt skimmer av hopp tändes i deras ögon. 44 sekunder senare slocknade hoppet, då Markus Jonsson spelade bollen längs högerkanten till Dulee Johnson, som dribblade sig ner till kortlinjen innan han passade snett inåt-bakåt till Kristian Haynes, som sprungit in i läge och säkert satte bollen i nät.
Jag tror inte att jag sett AIK göra en bättre och mer konsekvent genomförd match, sedan de sista åren på 90-talet. Framförallt inte mot ett kvalificerat motstånd. Det är svårt att tro att Djurgården är så bleka och vankelmodiga, som de föreföll denna kväll. Möjligen blev de överraskade av AIK:s vilja och kunnande, men det var nog mer vår kvalitet än deras svaghet, som avgjorde matchen.
Många AIK:are visade klass denna dag. De allra främsta var nog Derek Boateng och Niklas Sandberg. Boateng har en märklig förmåga att förlänga sina ben på ett sätt som gör att han vinner även närmast omöjliga närkamper och hans lätta och svårlästa touch på bollen skapar nästan alltid problem för motståndarna. Niklas Sandberg syns inte alltid så mycket, men finns alltid där när det behövs. Han är kollosalt följsam och läser spelet på ett ypperligt sätt. Inte en spelare som glänser, men det är inte glansen, som vinner matcher utan den underliggande kvalitén.
Alla fjorton spelare vi använde under matchen får naturligtvis mer än godkänt för sina insatser. Mats Rubarth drog på knappa 15 minuter på sig två gula kort och därmed utvisning, men det var nog mer av trötthet än ilska eller dåligt humör. Trist att han nu missar Hammarby-matchen. En liten, tidig seriefinal!
Wilton Figueiredo måste också nämnas särskilt. Han visar för varje match upp nya färdigheter och kvalitéer. Han har själv nämnt att han inte anser sig ha kommit i toppform ännu och förmodligen har han rätt med tanke på att han tar ett steg framåt för varje match.
Efter fem omgångar leder vi serien. Vi är obesegrade och är det lag som gjort flest mål. Hur många hade trott det inför seriestarten? Naturligtvis kommer det ett och annat bakslag, men det kommer att vara tillfälliga sådana. Klassen och viljan i truppen är så stor att vi ska kunna slåss med de bästa lagen i ytterligare 21 omgångar. Den säkerhet och det självförtroende vi fått i inledningen kommer att kunna bära oss långt i årets allsvenska. Vi har dessutom en trupp, som är bred nog att ta oss igenom avstängningar och skadebekymmer.
Våren är på gång och AIK med den.
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
DIF Gult kort till 
AIK 1-0 Straff (11m) 
Slut på Första halvlek/perioden
AIK Rött kort till 
