Efter en riktig hösthelg, med svamppromenader, bastu och älggryta, kändes det plötsligt vemodigt att vandra mot Råsunda för att beskåda årets sista fotbollshändelse för oss AIK:are, Gnagets sista hemmamatch för säsongen.
En underbart värmande oktobersol sken från en klarblå himmel men i skuggan var det nära på minusgrader och kontrasten till matchen i Valencia i onsdags, som spelades i 21-gradig värme, kunde inte varit större.
Richard Money hade valt att vila både Krister Nordin och Stefan Ishizaki och tyvärr fick inte Gary Sundgren heller visa upp sig i sin sista hemmamatch för AIK. Lite synd, tycker jag personligen, eftersom han var AIK:s bäste spelare i Valencia, gjort oerhört mycket för AIK och faktiskt förtjänat ett riktigt avtackande.
Matchen började i ett ganska lusigt tempo och de flesta på läktarna studerade snarare tabellen ingående och diskuterade möjliga scenarier för hur Djurgården skulle snuvas på sitt andra raka guld.
Den första farligheten att tala om kom först i den 8' då en pigg Derek Boateng kom sekunden för sent på ett lågt inlägg. Den därpå följande hörnan rörde till det lite i Giffarnas straffområde men någon målchans kom aldrig ut av det hela.
En gnetigt blåst frispark, av annars jämne Martin Ingvarsson, höll på att ställa till det lite för AIK men bollen passerade förbi samtliga i straffområdet och kontrollerat kunde Håkan se bollen smita utanför stolpen.
Den förtsa halvtimmen skapades inte så mycket överhuvudtaget och de flesta spelarna uppehöll sig på mittfältet där AIK gång på gång valde att försöka med inspel i mitten medan Rubarth mest gick helt ren på kanten utan att få bollen.
Det största jublet ditintills kom när jumbotronen förkunnade att HBK hade kvitterat Djurgårdens ledning i Halmstad. Kanske, kanske kunde ändå HBK, och i sista matchen ett vilt kämpande Öster, skaka DIF?
I den 30' valde man tillslut att spela ut bollen på den ständigt frie Mats Rubarth och resultatet lät inte vänta på sig.
Han kommer runt sin back och slår ett inlägg längs gräset, där Derek Boateng dyker upp på första stolpen och skarvar upp bollen i nättaket till 1-0 bakom Freddie Sundfors i Sundsvalls mål. Svårare än så behöver det ju inte vara!
Detta var Boatengs andra mål för AIK i Allsvenskan och av reaktionen att döma blev han glad att äntligen få sätta dit den igen.
Strax efter ledningsmålet fick vi se "Mats Rubarth-show", där han i en halvminut sysselsatte halva Sundsvalls lag med finter och tunnlar och avslutade det hela med ett väl avvägt inlägg som kunde blivit farligt.
I sina allra bästa stunder är Mats nog en av Allsvenskans absolut bästa fotbollsspelare och kan han bara lära sig att kontrollera sitt humör och "tända till" spelmässigt utan att gå över regelbokens gränser, kommer han att bli en av landets mest dominerande spelare nästa säsong.
Halvleken avslutades med en farlig chans för Giffarna där gästernas Bala Garba kommer runt annars mycket duktige Jimmy Tamandi och skjuter bollen via Håkan längs mållinjen. Ingen sundsvallsspelare kunde dock nå bollen och i välförtjänt ledning kunde AIK-spelarna gå in till halvtidsvila och en kopp värmande dryck.
En halvlek med för få chanser för att bli mer än "småkul", men med ett fint mål och hemmaledning som positiva inslag.
I halvtid byter Money ut ganska osynlige Kalle Corneliusson mot Daniel Hoch och även Boateng får vila till förmån för Svante Samuelsson.
Halvlekens första AIK-anfall håller sånär på att omsättas i mål direkt men Kwame når inte Hochs fina låga inlägg. Det verkade som om man fått order om att hålla nere inläggen snarare än att sätta dom i huvudhöjd.
Efter en hörna får Jimmy Tamandi på ett rungande skott som bara hindras från att gå i mål av en Sundsvallsback, som nog kan inkassera ett präktigt blåmärke framåt kvällen. Jimmy spelade bra under hela matchen och löpte från sin högerbacksplats med gång efter annan i AIK:s anfall.
I den 55' får Rubarth för andra gången kontroll och tid nere på sin vänsterkant, skickar in ett inlägg, denna gång högre, och där möter Kwame Quansah med en perfekt "hängnick" (ni vet, en sån där nick där spelaren aldrig tycks vilja dras ner mot gräset igen) och kan se bollen segla i mål till 2-0 i Sundfors högra hörn.
Detta var även Kwames andra mål i Allsvenskan och därmed har de båda Ghananerna svarat för fyra fullträffar sedan de kom till AIK. Denna match fick Kwame spela hela matchen från start och det blev hans i särklass bästa match, inte bara för det fina målet, utan mest för hans löpvilja och defensiva ansvarstagande.
Giffarna visste att de var tvugna att gå framåt och i den 59' gjorde man sitt andra byte för att få mer fart i spelet. Om det berodde på bytet låter jag vara osagt men bara minuten senare stod det plötsligt 2-1 efter en ganska grov markeringsmiss i AIK:s backlinje som friställde Tommy Bergersen. Från bara ett par meter kunde han inte missa och klippte in sitt femte mål för säsongen via Håkans handskar.
Målet återförde lite jävlaranamma och självförtroende till gästerna som nu försökte trycka på hårdare och störa AIK:s uppspel mer än tidigare. Man skapade också något fler chanser under en period och när Bala Garba slog in en boll i AIK:s straffområde som missades hårfint av två (!) sundsvallsspelare var det nära en utjämning.
AIK skärpte sig dock snabbt och i den 72' var Tjerna så nära mål man kan komma utan att få sätta dit den. Efter en kontring, signerad Rubarth och Tjerna, fann han sig plötsligt helt fri med bollen, bara ett par meter från Sundfors, och krutade på ett bra skott, men Sundfors hann ut och gjorde sig stor och kunde mirakulöst rädda med undersidan av benet. Jag, och jag tror många med mig, hade verkligen unnat Daniel att få kröna sin fantastiska säsong med ett mål.
Nu tryckte AIK tillbaka Sundsvall för ett avgörande 3-1 och Kwame, Hochen och Rubarth låg hela tiden och väntade på kontringschanser. Hoch fick också en fin chans efter att ha fintat bort sin bevakning och på väg mot målet skjutit ett hårt skott i steget som dock missade målet med en halvmeter.
Tack vare Sundsvalls prekära tabellsituation och AIK:s vilja att definitivt avgöra matchen böljar spelet fram och tillbaka de sista tio minuterna. Gästernas sista chans kommer i första övertidsminuten och den blir riktigt vass. Björck och Håkan reder dock tillslut upp situationen efter en dubbelchans och matchen slutar med en AIK-viktoria, den andra raka på hemmaplan.
Bäst i AIK var, enligt min mening, som vanligt Daniel Tjernström som hela tiden är på rätt plats, har en enorm löpkapacitet, är tvärsäker i brytningarna och efter att bollen erövrats inte bara spelar bort den utan gång på gång övertygar med kloka uppspel och precisa passningar. Vissheten om av att vara tilldelad en av få säkra platser i laget anno 2003 har gjort under med den omskolade mittfältarens självförtroende och just hans mittfältserfarenhet gör att han blir en "spelande" vänsterback, som sällan tjongar bollar upp på läktaren.
Förutom fadäsen vid Giffarnas reducering spelade hela backlinjen säkert, Kwame gjorde sin bästa insats i AIK-tröjan, Boatengs första halvlek bådade gott inför 2004 och Rubarth underströk genom sina två målpass hur viktig han är för AIK:s anfallsspel.
Nu väntar årets sista match på Enavallen om en vecka. Kan AIK ta tredje raka segern, kanske ta ytterligare någon eller några placeringar och avsluta på ett fint sätt känns den här säsongen ändå inte helt nattsvart.
En knapp kvartsfinalsförlust i cupen, endast några få poäng från fjärdeplatsen och med ett storlag under uppbyggnad ser jag redan fram emot vårens första match i Allsvenskan.
Då ska vi börja lika bra som 2003.
Sedan ska vi öka.
Text: Mats HÃ¥kanson
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
GIF Gult kort till 
AIK 1-0 Mål 
Slut på Första halvlek/perioden
