Martin Åslund

Martin Åslund kom till AIK inför 1999 års säsong. Han hade på senhösten 1998 gjort succé i sin A-landslagsdebut borta mot Bulgarien och var en av AIK:s viktigaste värvningar inför satsningen på Champions League 1999. Martin hade då redan spelat allsvenskt i två klubbar, Djurgården 1995-96 och IFK Norrköping 1997-98.

Martin hade sprungit i AIK:s omklädningsrum redan som 4-åring. Han följde då pappa Sannys insatser i AIK:s lag och trots sex egna år i AIK:s allsvenska lag är Martins största AIK-minne hyllningarna av Sanny i samband med hans sista match på Råsunda 1982. Martin hade då börjat spela i AIK:s knatteskola men när familjen flyttade till Täby var det naturligt att han också spelade i den lokala föreningen.

När Martin blev junior gick han, trots att han hela livet varit AIK:are, till Djurgården!
- Visst hade jag kontakter med AIK, konstaterar han nästan 15 år senare. Men jag fick ett bättre erbjudande från Djurgården och jag ansåg att jag hade större chans att utvecklas och spela i A-laget i Djurgården. Men jag fick aldrig riktigt chansen. Det var ett par bortkastade år i Djurgården.

Bättre gick det i Norrköping där Martin utvecklades till landslagsspelare. Och när AIK inför 1999 värvade det bästa som gick att värva i Sverige, så valde man Martin Åslund.
- Det var en dröm att komma till AIK. Allt var mycket större och bättre än vad jag upplevt i Djurgården och Norrköping.

Första tiden i AIK blev dock inte problemfri. Martin debuterade visserligen i Svenska Cupen i mars mot Gefle men en skada, ett mikrobrosk i ena knäet, gjorde att hans allsvenska debut fick vänta till juni månad. Och då hade han bara kunnat träna för fullt ett par veckor. Och helt bra i knäet blev han inte förrän i oktober samma år. I debutmatchen mot Djurgården hade Martin möjlighet att bli målskytt, han kom igenom i vänsterläge och sköt utanför samtidigt som en motståndare drog honom i tröjan. "Straff", ansåg Martin både efter matchen och åtta år senare. Det tyckte däremot inte domaren.

Martin kom in i laget i samma veva som AIK gick in i sin största framgångsperiod någonsin. Från juni fram till september spelade AIK 13 tävlingsmatcher, inklusive kvalmatcherna som ledde till Champions League, utan att släppa in ett enda mål. Martin spelade 12 av dessa matcher.
- Det var en period när det kändes som att det inte spelade någon roll vilka vi mötte. Vi bara körde över motståndarna. Vi hade en ramstark defensiv men var inte, i alla fall inte mot AEK, så spelförande. Vi hade tur som kunde slå ut grekerna. Mot Barcelona förtjänade vi en poäng och Nebojsa Novakovic har aldrig varit så bra som i den matchen. Vi brände mycket krut på Champions League, annars hade vi vunnit Allsvenskan. Vi roterade mycket på spelarna under sommaren vilket vi inte gjorde senare i Champions League. Då orkade vi heller inte presetera lika bra.
- Största missen i Allsvenskan var matchen mot Halmstad, som vi förlorade med 1-0. Vi spelade riktigt bra i den matchen och borde ha vunnit klart. Men Halmstad gjorde mål, efter en skarvning där våra försvarare missade att täcka upp.

Martin Åslund blev rubrikernas man inte bara för det han uträttade på planen. I samband med Fiorentina-AIK i Champions League uppmärksammades att Martin inte ville spela och diskussioner bland supportrar och media gick höga. Martin lyfter själv fram händelsen och kommenterar den så här:
- Det var egentligen ingenting, mest en tidningsgrej. Jag och Stuart Baxter var oense men inte om jag skulle spela eller ej. Det var någon agent som började spekulera. Jag kände mig orättvist behandlad. Flera andra i truppen hade större konflikter med Stuart utan att det blev uppmärksammat.

AIK kunde inte upprepa framgången från 1999 utan tappade succesivt under de första åren på 2000-talet. Martin fick nya skador, menisken opererades i januari 2002 och han fick en ny skada efter en kollision i matchen mot Örgryte senare under våren. Mer än halva 2003 försvann på grund av brosk i samma knä han tidigare haft problem med. "Skitår", säger Martin om 2002-03. Och 2004 blev än värre. Martin spelade de flesta matcherna men, liksom nästan alla andra i laget, underpresterade han rejält. AIK åkte ur Allsvenskan, något som kändes overkligt både för spelare och supportrar.
- Det ska inte kunna hända, menar Martin med ett par års perspektiv. Vi hade rätt attityd, bra spelare men kanske lite för mycket individualister som underpresterade. Det är både tränarens och spelarnas ansvar att det gick som det gick.

Kritiken mot Martins pappa Sanny, som var VD för AIK Fotboll, blev mycket hård, något som också påverkade Martin. När degraderingen var ett faktum lämnade Martin AIK för att söka sig utomlands.
- Rikard Norling ville ha mig kvar men jag var psykiskt helt nedkörd och kände att jag måste lämna Sverige. Först nu förstår jag hur dåligt jag mådde.

Det blev ett halvår i italienska Salernitana, klubben som både Kalle Corneliusson och Jimmy Tamandi spelade i. Men klubben gick i konkurs och Martin hamnade i danska Viborg där han har funnit sig väl tillrätta.
- Enda klubben jag kunde tänka mig att spela i i Sverige var AIK och i det läget var AIK inte intresserat.

Martin Åslund var under sina sex år i AIK stark, explosiv och mycket snabb på de första 30 meterna. Hans fysik och genombrottskraft tillhörde de bästa i truppen. Men uthålligheten var sämre, han har inte många långa muskelfibrer. Tekniken var hygglig med svenska mått mätt men i Italien märkte han av svagheterna.

Trots den tråkiga avslutningen i AIK så har Martin många positiva minnen från klubben. "Bra personligheter, ett nöje att känna alla AIK:are", menar Martin som inte vill sätta någon framför någon annan. När han jämför dansk fotboll med svensk konstaterar han att "vi tränade hårdare i Sverige än vad man gör i Danmark". Skadorna, som var ett återkommande problem under AIK-åren, är något som hör ihop med just AIK. Varken före eller efter AIK har Martin haft någon allvarlig skada. Om det beror på hur träningen gick till, tillfälligheter eller något annat har han svårt att uttala sig om.

Med Martin Åslunds inträde i AIK:s allsvenska lag blev familjen Åslund en av bara fyra familjer som har sett minst tre familjerepresentanter spela allsvensk fotboll i AIK. Farbror Anders gjorde 43 allsvenska matcher och pappa Sanny 109. Förutom familjen Åslund är det bara familjen Borgqvist (med farfar Janne, pappa Lars och sonen Michael), familjen Bengtsson (med farbror Inge, pappa Jörgen och sonen Marcus) och familjen Thysell (som på 1920-talet hade tre bröder med i AIK:s lag) som har sett tre medlemmar i AIK:s allsvenska lag. Då passar Martins följande ord bra som avslutning på denna presentation:
- Jag har varit AIK:are hela livet och är väldigt glad över att ha fått spela i AIK.

Text: Anders Johrén (2006)