AIK öppnade matchen mot Helsingborgs IF friskt och optimistiskt. Den första chansen kom inte lika snabbt som mot Landskrona, men efter 40 sekunder var det nära, när Daniel Hoch sprang på en brant stickare, men Daniel Andersson i HIF-målet hann före. I tredje minuten var det återigen nära, den här gången efter en frispark. Arash Talebinejads nick gick dock en bit utanför stolpen. Minuten efteråt fick Hoch en ny chans, när han fick en bra träff i trakten av straffområdet, men Daniel A sträckte ut och gjorde en kanonräddning. Minuten efteråt var det Andreas Dahls tur att klippa till och den bollen var Håkan Svensson chanslös på. 0-1, snopet och föga rättvist.
Den närmaste halvtimmen efter baklängesmålet skapade vi ett antal hel- och halvchanser. Bland annat hade Arash tre bra avslut, varav en nick i stolpen. I den 34:e minuten överaskade Anders Frisk med att blåsa straffspark för AIK, i en situation som såg mycket tveksam ut. Stefan Ishizaki tog straffen, lade den mitt i målet och det räckte eftersom målvakten var på väg mot ena stolpen. 1-1, men ingen övertygande straff.
Strax före pausen byggde Mattias Moström och Pa-Modou Kah upp ett fint anfall på vänsterkanten. Tyvärr nådde Arash inte riktigt fram på inlägget.
Den andra halvleken blev inte riktigt lika händelserik. Visserligen osade det hett framför HIF-målet efter fem minuters spel efter en hörna, men trots att två AIK:are fick bollen i gröten framför mål, nådde skottförsöken inte fram. Ett par minuter senare fick Arash en boll, som han tog ner, fintade sig in mot målet med, men skottet blev bara en halvträff och inga problem för målvakten. I den 55:e minuten gjorde Ishi en av två blindpassningar i sidled strax utanför det egna straffområdet, som tacksamt togs emot av Mattias Lindström som slår den till Järdler och så står det 1-2. Visst greps man av en déjà-vukänsla. Inte nu igen!
AIK fortsatte att spela offensivt, utan att gripas av panik och utan att förlora tålamodet och si! - bara nio minuter efter HIF:s ledningsmål, slår Niklas Sandberg till efter en röra i straffområdet efter en hörna. 2-2!
Efter kvitteringsmålet blev spelet lite mer avvaktande, bägge lagen försökte framåt, men verkade mer intresserade av att inte släppa till blottor. AIK skapade tre halvchanser mot två för HIF under de sista 25 minuterna.
Spelmässigt var det ingen riktig höjdarmatch, men kamp- och situationsmässigt var den helt tillfredsställande. Det var dessutom något så ovanligt som en match utan någon varning till någotdera laget! Ändå var det en klart fysisk match. Ett bra betyg till de bägge lagen men också till domare Frisk!
Håkan Svensson var sig lik, trygg och säker och kunde näppeligen göra något åt målen.
Backlinjen var bra, utan att egentligen glänsa. Det är märkligt, hur väl den funkar med tanke på att 3/4 av förra årets succéförsvar är borta på grund av skador eller följder av dessa. Kul för Nirre att få göra mål. Han tillhör ju de försvarare som törs kliva upp i spelet när tillfälle ges. Både Jimmy Tamandi och Benjamin Kibebe hade annars problem emellanåt med HIF:s anfallsspel, men klarade pärsen.
Pa sprang och jobbade kopiöst som vanligt, men hade i perioder svårt med passningarna, men hade också flera fina kombinationer, bland annat med Moa (Mattias Moström). Ishizaki betyder mycket för laget med sin teknik och bollhållarförmåga, men blev ibland lite nonchalant, som före 1-2-målet. Kantspelarna Arash och Moa var kanske, tillsammans med målskytten Nirre, bästa gnagare för dagen. HIF hade stora besvär med bägge två och tillsammans låg de bakom merparten av våra farligaste chanser. Synd att ingen av den fick sätta in någon boll.
Anfallarna hade det tungt mot ett skickligt Helsingborgsförsvar. Nick betyder mycket för anfallet, genom sin förmåga att ta plats i motståndarnas straffområde och sin förmåga att hålla kvar bollen. Tidvis kan han dock se lite loj ut, men ger det måltillfällen, får vi väl ha råd med det. Hoch var riktigt nära mål ett par gånger och kanske lossnar det snart för honom. Det kanske behövs ett eller ett par mål för att han ska våga tro på sig själv.
Att ta en poäng efter två (oväntade) underlägen känns i år som ett trendbrott och kan, tillsammans med två mål, två träffar i trävirket och två HIF-räddningar på mållinjen, kanske innebära att vi nu är på väg upp ur hopplöshetens skugga.
Text: Bappe Bjuggren
|