En betydligt försvagad Djurgårdselva spelade på söndagen oavgjort 2-2 mot ett likaledes försvagat AIK-lag. Det var spanskan som härjade, och den var hårdast mot Djurgården. Gotte Johansson, Wicksell, Backlund och dessutom Nordenskjöld voro förhindrade, och de svartblå fingo följaktligen bruk av sina många reserver. AIK spelade för första gången på mycket länge utan Malm, vilket för dem betydde nästan lika mycket. Man återsåg istället med glädje den gamla kaptenen Knutte Nilsson, som ledde sina gossar lika överlägset som i gamla dagar.
Det första som noterades var ett mål för AIK. Kedjan gick upp två gånger i följd på högersidan och Rune avslutade med en grann centring, som fick gå oantastad till Svedberg, vilken satte pricken över i-et. AIK behöll sitt övertag i drygt 10 minuter och pressade Rudén avsevärt. Men Rudén var i sitt ässe och presterade ett bollfångarspel, som ej har setts här i Stockholm i år och knappast förut häller. Den svarta kedjan gjorde en hel del vackra saker och skott, men det verkade lönlöst mot den säkerhet och planeringsförmåga som Rudén visade.
Knata kom med en överraskning och lättade trycket på Djurgårdemålet. Han utjämnade nämligen, på egen hand och på ett trevligt sätt. Sundberg passerades och bollen lyftas över Eriksson i rätta ögonblicket, då denne rusade ut. Det blev signalen till en allmän uppryckning bland Djurgårdarna och spelet blev jämnare fördelat halvleken ut. Reserven och vänsterbacken i AIK blev den direkta orsaken till mål nummer två. Han missade alldeles förfärligt och följden blev att Kata utan besvär kom alldeles för sig själv med boll och målman. Djurgården ledde alltså med 2-1 vid halvtid.
Efter pausen var det däremot AIK:s tur. Åtminstone att ligga över och göra lite hur som hälst utom just mål. Det sörjde nämligen fortfarande Rudén för på ett mästerligt sätt. Hela AIK-kedjan låg över både boll och Rudén ibland, men Djurgårdarna segrade konstant. Endast en gång av de många fick de svarta lön för sitt arbete. Ekroth ansträngde sig och sprang till och med ifrån Hemming en god bit; lugnade sig och placerade kulan i nättaket. Ögonblicket efter gjorde han om samma sak, utan att lugna sig, och därför räddades ock nätet från ytterligare påhälsning. Detta hände i matchens sista minut och framkallade berättigar jubel. Det båda antagonisternas tredje möte för året slutade alltså med den fridfulla siffra 2-2.
AIK har vunnit de båda föregående gångerna, och det är ej tal om annat än att de varit värda att vinna även nu. Men Rudén och i någon mån oturen stod ivägen.
Eriksson i målet behöver ej ha något ont på sitt samvete. Sundberg stod på Malms plats och uppehöll den med ära, vilket kan vara beröm nog. Andersson missade fult ibland, men var desemellan lugn och arbetsam. Lindström hade föga besvär med Djurgårdens vänstersida. Knutte Nilsson arbetade som förr och hade kvar sin fältherreblick och förmåga att hålla samman och elda upp sitt lag. Groth var sämre och visade små anlag till ojuste spel. Kedjan var god. Svedberg brast i skotten för ovanlighetens skull, men ledde istället mera effektivt. Högermännen, Bergström och Gunnarsson, arbetade energiskt och framgångsrikt hela matchen. Ekroth är sig lik. Leker oftast och roar sig själv och publiken, men kommer rätt som det är med en överraskning och börjar arbeta. Då blir AIK-kedjan farlig. Mårtensson lät fotbollsgnistan skymta fram ibland, men föreföll för övrigt blygsam och tillbakadragen.
Rudén har fått sitt ros förut. Hemming och Einar Ohlsson (den s k falske) fingo finna sig i att bli överlistade allt som oftast. Det kanske berodde på att de ej hade tillräcklig hjälp av halvbackarna. Köping bröt bra, men matade sämre. Englund och Öjermark hade samma fel. Kedjan hade en klart lysande stjärna, hr Söderberg. Han gjorde de båda målen och mycket annat anmärkningsvärt. Även Sune Andersson hade sina ljusa ögonblick, men de tre övriga fyllde ej sina platser. Karlstrand har sitt gamla kardinarlfel kvar att ej gå framåt, utan tillbaka, innan han kan förmå sig till en centring.
Domare var hr N Gustafsson, Uppsala.
Text: Dagens Nyheter
|