AIK vann i utklassningsstil med 6-1 mot IFK Göteborg inför ett fullsatt Stadion. Dock bör man komma ihåg att segern vanns över ett skadedrabbat IFK Göteborg som från den 13:e minuten i praktiken bara hade tio man på planen och de sista tio minuterna endast åtta.
Mr Jones, eller David Jonasson, i Dagens Nyheter: "AIK:s 6-1 mot Göteborgskamraterna får man ta litet kallt. Göteborgarna försvunno en efter en av olika skäl (en gång slogo de ut varandra) och voro mot slutet cirka 8 överlevande. Några minuter hade de 2 forwards, vilka förvisso haft rätt att vara själviska, om de fått låna bollen. Räknar man från hösten 1930 leder AIK mot Göteborgskamraterna med 3 segrar, en oavgjord, en förlust och målkvoten 15-6."
På annan plats i DN kunde man läsa: "AIK vann på söndagen inför fullsatt Stadion sin hittills lättaste serieseger. Det låter paradoxalt då motståndarna hette Göteborgskamraterna och segersiffrorna blevo 6-1. Men allting har sin förklaring. Stadionplanen har under de senaste åren varit Göteborgskamraternas Waterloo och man måste i rättvisans namn säga att oturen hade sitt finger med i spelet för de blåvita. Flera av de ordinarie spelarna var skadade och Ernst Andersson, H Jonsson och F Berg blev under matchens gång så pass allvarligt justerade att de måste lämna slagfältet en efter annan. Olyckorna började i första halvlekens 13:e minut, då Ernst Andersson fick en spark på ena knäet av Wahlberg med påföljd att han resten av halvleken spelade statistens roll på vänsteryttern. I andra halvlek uteblevo Ernst Andersson helt. Efter cirka tio minuters spel hade hy Jonsson oturen att stå i vägen för en spark av Sven Andersson, och liksom Ernst Andersson måste även han lämna slagfältet. Måttet rågades en kvart före full tid då Gunnar Rydberg i stridsivern kolliderade med Berg så pass kraftigt att även denne måste dra sig tillbaka till omklädningsrummet. Kamraterna hade alltså under matchens sista tio minuter endast åtta man på banan. En otur utan like. Men märk väl att skadorna tillkommo inte genom hårt spel utan genom tillfälligheter som man alltid måste räkna med i en fotbollsmatch.
AIK ställde upp med innertrion Eric Persson – Bertil Ericsson – Ernst Wahlberg. Helt naturligt intresserade Bertil Ericsson mest. Man kan utan ett spår av överdrift konstatera att Falupojken blir Kaufeldts värdige efterträdare. Han är typen för en modern center, alltid farlig och ettrig framför mål. Då han dessutom visade prov på verkligt intelligent spel får man endast beklaga att hans sidokamrater så gott som genomgående nonchalerade den lille centern. Man kan i detta sammanhang använda ordet demonstrativt, ty på annat sätt kan man icke förklara vare sig hr Wahlbergs eller hr Perssons uraktlåtenhet att gen och annan skärv även åt Ericsson."