Att AIK var storfavorit till segern inför matchen rådde det inget tvivel om, man parkerade inför matchen som serietvåa, distanserat bara med bättre målskillnad av IFK Göteborg. Djurgården låg näst sist i tabellen, två poäng före Örgryte IS, och med sämre målskillnad än Hammarby på kvalplatsen. Det var därav både logiskt och väntat att AIK tog tag i taktpinnen omgående i matchinledningen. Med mindre än en minut spelad hade man angett tonen med ett fint anfall där Martin Kayongo-Mutumba frispelades i djupled, den gången dock avvinkad för knapp offside.
Överlag handlade den första halvleken mycket om just Martin Mutumba, som idag spelade till höger på Gnagets mittfält. Djurgårdens startande vänsterback Jan Tauer hade, talat i milda termer, stora problem med att få stopp på Mutumba, som också var den som fick den första riktigt heta målchansen i matchen. I den 12:e matchminuten fick han en sidledspassning från Flávio som Mutumba förvandlade till ett väl pressat skott, som kritiserade Djurgårdsmålvakten Pa Dembo Touray lyckades styra undan till en hörna med lite hjälp av sin högra stolpe.
Tre minuter därefter skulle det tidiga ledningsmålet komma. Mutumba utmanade Tauer på högerkanten, spelade in till Bojan Djordjic som lyfte en fin boll mot bortre delen av straffområdet mot Iván Obolo som i duell med Touray lät bollen passera och bakom honom dök Flávio upp och tryckte enkelt in 1-0. Ett fullt rättvist ledningsmål så långt. Därefter fortsatte AIK att mala på, ofta genom Mutumba och/eller Flávio, och framför allt nästan alltid längs högerkanten. Djurgårdens anfallsproduktion i den första halvleken bestod till nästan uteslutande del av långskott. Flertalet gånger i famnen på Daniel Örlund, i övriga fall gick de utanför. AIK skapade genom anfallsparet Flávio och Obolo flera riktigt farliga avslut i den första halvleken, men några fler mål än det ända blev det inte, även om känslan man bar med sig in i pausvilan var att man tveklöst kunde, och kanske borde, ha gjort ytterligare något mål.
Den andra halvleken inledde i stort sett där den föregående slutat. AIK hade i stort sett total kontroll över tillställningen, och frågan var mer när än om AIK skulle utöka sin ledning. Nära kom man redan knappt fem minuter in i halvleken. En frispark från ansenligt avstånd resulterade i en pangträff av Jos Hooiveld, men Pa Dembo Touray gjorde en fin reflexräddning den gången. Men knappt tio minuter senare skulle 2-0-målet komma. En lång utspark av Daniel Örlund nickskarvades av Iván Obolo i djupled till en frispelad Flávio som med en magnifik teknisk prestation lobbade bollen över Touray och in i mål, en delikatess. Blott tre minuter senare hade en omarkerad Flávio chansen att bli tremålsskytt på Obolos inlägg. Men med mer frenetisk vilja än eftertänksamhet valde Flávio att försöka med en cykelspark, en vacker sådan för all del, istället för att ta ner bollen, och avslutet gick en bra bit utanför.
I den 69:e minuten skapade Djurgården sin bästa, och i stort sett enda riktigt bra, målchans, genom en av lagets främsta idag. Mikael Dahlberg lyckades plocka ner en luftpastej inne i straffområdet, och skaffade sig ett bra avslutsläge, men fick inte iväg mer än en strumprullare och Daniel Örlund lyckades knipa bollen. Under den sista kvarten av matchen backade AIK hem en aning, till följd av några småskador på spelare när samtliga byten var gjorda. Men segern, eller ens den egna nollan, var aldrig nämnvärt hotad.
Bäst för dagen var, enligt undertecknad, i AIK tvåmålsskytten Flávio och Martin Mutumba, även om samtliga spelare förtjänar att nämnas här. Främsta spelare i ett mycket blekt Djurgården, som med dagens insats får en att tveka om det blir några ”tvillingderbyn” nästa säsong, var målvakten Pa Dembo Touray.
Text: Jonathan Bjuggren
|