AIK Statistikdatabas

Afrika, 1960
Oscar Linnér och Bilal Hussein inkvarterade hos en svensk familj i Nairobi, Sebastian Larsson kritar på för AIK med löfte om att få uppleva Teheran och Per Karlsson stämmer upp till sång inför en jublande folksamling i Seattle. Om det låter osannolikt? Kanske för dagens AIK-spelare. För gårdagens var det verklighet. Det här är en historisk tillbakablick till spelhålor, krokodilsafarin och barfotamatcher på grus. Eller kort och gott: Gnaget on Tour.
– Jag hade fyllt 18 då, och fått debutera mot Djurgården på våren. Sedan satte de mig på tillväxt. Men jag fick i alla fall åka med till Afrika 1960. Björn ”Lill-Garvis” Carlsson, 77, tar fram en bunt pärmar med utklipp från karriären och börjar bläddra samtidigt som han berättar. Han hade ju visserligen tillbringat fyra barndomsår i Madrid, med pappa Henry som firad anfallsstjärna i Atlético – men äventyret som nu väntade den nyuppflyttade talangen var något helt annat. Från Stockholm flög AIK:s A-trupp, med etablerade stjärnor som Arne Lundqvist, Bruno Nyberg, Bengt Anlert och ”Kurre” Andersson i spetsen, till Egypten där ett par dagar i Kairo blev startskottet på resan. – På den här tiden hade man ju inte så mycket betalt för att spela, det var några hundralappar per match. Och då gjorde man såna här resor, för att premiera spelarna med någonting på slutet av säsongen. Men det fanns även andra skäl bakom turnéerna, berättar ”Lill-Garvis”. – Sören Häggström värvades in under hösten med ett löfte att få åka med. Som ett litet lockbete. Jag tror att vi värvade in 3-4 spelare inför den resan, spelare som sedan etablerade sig i Allsvenskan. Efter några dagar bland basarer och pyramider i Kairo fortsatte resan söderut, till Kenyas huvudstad Nairobi. – Där blev vi inkvarterade hemma hos svenska familjer, för det fanns en del företag som bedrev verksamhet där nere med svenskar som anställda. Tillsammans med den elva år äldre Bruno Nyberg fick Björn bo hemma hos familjen Holmgren. Ur en plastficka från en av pärmarna fiskar ”Lill-Garvis” fram ett julkort som värdfamiljen skickade något år efter AIK-spelarnas besök. Väl på plats i Kenya var det också hög tid att plocka fram fotbollsskorna. Matcher mot två kenyanska sammansättningar stod på schemat, den första den 19:e november 1960 på Doonholm Road Stadium i Nairobi. – Killarna vi mötte, man kan väl säga att det var Kenyas landslag. Men det var en blandning mellan engelsmän och inhemska spelare, säger ”Lill-Garvis” och syftar på att Kenya vid den här tiden fortfarande var en brittisk koloni. – När vi kom till matchen hajade vi till, för flera av de inhemska spelarna kom till spel utan fotbollsskor. Man tänkte att, hur ska det här gå? Man vill ju inte göra någon illa. Men snart upptäckte vi att det snarare var tvärtom, de gick in stenhårt i närkamperna, säger ”Lill-Garvis” med ett skratt. – En annan sak jag inte tänkte på förrän efteråt var hur svårt och tungt det var att springa. Man orkade ingenting, utan släpade liksom med fötterna i marken när man sprang. Sedan kom vi på det – Nairobi ligger ju på 1 800-1 900 meters höjd! Jag menar, Kebnekajse är väl 2 000 meter högt. Trots det ovana klimatet lyckades AIK kvittera kenyanernas ledning två gånger om. Sören Häggströms 2–2-mål i matchminut 73 fastställde slutresultatet. Text: Olle Östman

Dölj matchrapport