Björn hade som liten knatte varit fyra år i Madrid, där pappa Garvis spelade för Atlético 1949-53. Garvis var "stor" i Madrid, mycket större än vad de flesta svenskar anar. Björn berättar till exempel att poliser vinkade fram familjen Carlssons bil när det uppstod köer i den spanska huvudstaden. "Jag förstod inte riktigt varför, jag trodde bara det var så", konstaterar Björn med många års distans till sina uppväxtår.
Björn var också den första eleven i svenska skolan i Madrid. När familjen Carlsson anlände till Spanien fanns ingen svensk skola så Atlético ordnade med en svensk lärarinna som gav 7-årige Björn privatlektioner. Året efter fördubblades skolklassen då Björns ett år yngre syster Inger började. Så småningom tillkom andra svenska barn och det blev grunden till den i dag så livaktiga svenska skolan i Madrid.
1953 kom familjen Carlsson hem till Sverige och Solna igen. Björn hade inga som helst problem med fotbollsspelandet, det hade varit mycket kvartersfotboll i Madrid, men det var värre med skridskoåkningen. Björn var 12 år när han stod på ett par skridskor för första gången och han fick göra många enskilda skridskopass för att komma i kapp sina jämnåriga kamrater. Med mycket arbete klarade han det och Björn blev som senior en duktig bandyspelare, med AIK i division 2.
Allsvensk debut som 17-åring
Men det var som fotbollsspelare Björn "Lill-Garvis" Carlsson skulle låta tala om sig. Redan som 17-åring (17 år, 11 månader och 27 dagar för att vara exakt) fick han göra allsvensk debut, mot Djurgårdens IF inför nästan 30.000 åskådare på Råsunda.
- Jag gjorde ingen dålig match, minns Björn mer än 45 åre efter debuten. Men jag kom fram för tidigt, jag var inte vuxen uppgiften trots att det hade gått bra i reservlaget.
- Jag krockade med Djurgårdens målvakt Arne Arvidsson och fick hjärnskakning. Mitt vidvinkelseende bara försvann, jag tappade den där blicken i spelet som jag var så bra på. På den tiden kunde man ju inte byta någon skadad spelare så jag fick spela matchen ut.
Lill-Garvis, eller Björn som han kallades bland lagkamraterna, spelade ytterligare en allsvensk match innan han fick återgå till reservlaget. Det dröjde ett år, till våren 1961, innan Björn var tillbaka i AIK:s A-lag men därefter var han ordinarie i nästan åtta år och blev en av AIK:s viktigaste spelare under 1960-talet.
Division 2 tur och retur
Under Björns första riktiga år i Allsvenskan, 1961, åkte AIK ur. Björn har förklaringen till varför det gick så dåligt.
- Vi var för dåligt tränade, rent fysiskt. Med dålig kondis så blir man sämre även i allt annat. Grundfysiken är oerhört viktig. Där kan man se paralleller mellan 1961 och 2004.
1962, precis som 2005, var AIK bättre rustat än året före. Ett bättre tränat AIK. AIK hade inga större problem att vinna sin division 2-serie. Sedan kom det allsvenska kvalet. Björn berättar hur han upplevde det:
- Vi började mot Holmsund. De hade ledningen med 1-0 i halvtid och vi var skakade. I andra halvlek sköt jag ett långskott i mål strax under ribban. Vi vann med 3-1.
Idrottsbladet hyllade Björn som den som vände matchen i AIK:s favör:
"Lill-Garvis har sannerligen inte stagnerat i den lägre serien. Han har utvecklat sitt korta snabba steg - det som nästan alla Sveriges fotbollsidoler kan avundas honom - och han är fortfarande lika snabb i uppfattningen. När man såg honom i aktion blev man övertygad om att han borde ha fått en plats i landslagstruppen. Det var han som räddade AIK i den här matchen. Han hade andel i det första målet - ett skott i ribbans underkant så att bollen i retur kom inom räckhåll för Lennart Backman - och gjorde själv det andra. Man förvånades över hans klokhet - 19-åringen föreföll att vara lika rutinerad som en 39-åring - och kunnande."
- Sedan mötte vi Landskrona borta och gjorde en riktigt dålig match, fortsätter Björn. Vi var nervösa, de var tuffa. Vi förlorade med 3-1.
- Och så den dramatiska upplösningen mot Halmia. Man gick och log i flera månader efteråt. Det var otroligt det som hände. Vi hade 1-0 och plötsligt, i slutminuterna, hör vi ett sus från läktarna och Bruno Nyberg reser sig från lagledarbänken och börja gestikulera. Vi får veta att vi måste göra ett mål till för att gå upp i Allsvenskan (Landskrona hade samtidigt gjort 3-1 mot Holmsund och var i det läget före AIK på bättre målskillnad). Då springer en tokig kille ut på planen och ställer sig i mittcirkeln med en vimpel som han sätter ned i marken. Domaren blåser av och det tar en stund innan man leder ut killen från planen med följd att domaren lägger till ett par minuter. I sista minuten händer det sedan. Det blir biljardspel inne i Halmias straffområde och Benny Söderling stöter bollen i mål. Han hänger som en apa i nätmaskorna och jag tror att jag är framme som första gratulant. Efter det gick man i ett emotionellt rus i flera veckor.
1963 tog Björn Carlsson, och AIK, ytterligare ett kliv framåt. Björn tränade väldigt hårt och utvecklade framför allt sin styrka och snabbhet.
- Ingemar Ingevik hade kommit som fystränare och körde tre fyspass i veckan med oss. Han var tidigt ute när det gäller den fysiska träningen, vi behövde starka ben och vi var sedan så starka att vi kände det som att vi kunde springa hur mycket som helst. Specialträningen var Tottbacken i Solna, en mycket brant backe som vi sprang uppför säkert 20-30 gånger på ett träningspass.
AIK var 1963 länge med i den allsvenska guldstriden och Björn Carlsson gjorde 12 mål. Allra bäst var han i hemma mot Hälsingborgs IF där han gjorde tre mål i en match som AIK vann med 7-1.
- Råsundamattan har aldrig varit så bra som då. Direkt efter sommaruppehållet var den alltid perfekt. Det var då jag var som bäst.
Landslagsdebut
Tio dagar efter sin bästa AIK-match debuterade Björn i svenska A-landslaget, hemma mot Finland.
- Jag fick göra några A-landskamper men jag kände aldrig den rätta tryggheten i landslaget. Det kändes som att jag blev inbjuden med armbågen. Det var ett defensivt tänkande, tråkig fotboll, lite av dödgrävarfotboll.
- Min roligaste landskamp gjorde jag mot England på Nya Ullevi 1965. Laget innehöll stora delar av de blivande världsmästarna året efter, vi förlorade med 1-2. Jag hade en jättechans att göra mål, fick en löpboll och kom helt fri med Gordon Banks. Jag försökte lyfta bollen över honom men han var snabbt ute och tog bollen. Jag skulle i stället ha gått på utsidan av honom och rullat bollen i mål.
1965 kom AIK åter på en tredje plats i Allsvenskan och en match lyser speciellt, 8-1 mot Hammarby. Björn har sin förklaring till det resultatet:
- Bengt Saltin, idrottsläkaren, lade upp en specialdiet veckan före matchen, kolhydratmetoden. Lagom till match var vi fullproppade med energi och självförtroende och vi bara sprang och sprang. Jag brukade ofta få krampkänning i slutet av matcherna men inte i denna match. Vi sprang helt enkelt sönder Hammarby.
1966 kom en riktigt skyttekung till AIK, Roland "Rimbo" Lundblad. Han gjorde 16 mål under sitt debutår och många av dessa mål kom till på följande sätt:
- Bosse Holmberg hade bollen ute på höger mittfält och slog bollen ut på högerkanten där jag hade sprungit ifrån min bevakare. Därifrån slog jag in bollen mot mitten där Rimbo kom rusande och stötte bollen i mål. Både jag och Rimbo var kvicka och vi hade ett enormt bra samarbete.
1965 hade AIK fått en ny tränare, Henry "Garvis" Carlsson.
- Han var mycket duktig på att förklara hur man skulle spela och springa. Och det var aldrig något känsligt med att ha pappa som tränare. Det var snarare en styrka, det fungerade utmärkt.
1966 års stora fotbollshändelse för AIK var vänskapsmatchen mot Brasilien, en match som AIK förlorade med 2-4. Brassarna hade lagt sitt VM-läger i Sverige och behövde en lagom bra motståndare veckan före VM-starten. AIK tog emot på Stockholms Stadion (Råsunda var ej spelbar på grund av att man lade om gräsmattan).
- Det var en sanslöst roligt match. Vi hade lånat in Kurre Hamrin. Brassarna hade alla världsstjärnor med Pelé i spetsen. Vilken upplevelse!
1967 hade AIK ett bra lag, "med en bra målvakt hade vi kommit högre upp i tabellen", menade tränaren Ingemar Ingevik. I hemmamötet med Hälsingborg gjorde Björn Carlsson mål nästan från mittlinjen, mellan benen på den egna målvakten!
- Jag hade jobbat hemåt och kom förbi Hasse Selander vid mittpunkten när jag slog bollen hem till vår målvakt. Jag vände upp igen för att vara beredd på utsparken då jag hör ett vrål. "Vad f-n", tänkte jag när jag såg vår målvakt Gunnar Lund stå på knä med händerna på huvudet. Vilken mardröm! Senare gjorde jag ett mål framåt men vi förlorade ändå med 3-4.
Det otänkbara sker - från AIK till Sirius
13 april 1968 hände något som chockade hela AIK. Björn Carlsson skrev på för IK Sirius. AIK:s tränare Ingemar Ingevik sade att "Lill-Garvis påskrift kom som en chock för oss". Även Jim Nildén, mångårig lagkamrat med Björn, blev "chockad när han gick till Sirius".
Regelverket föreskrev att det kunde bli två månaders karens, om klubbarna var överens. I AIK-lägret gick man dock inte med på det. Det innebar att Lill-Garvis blev ett ettårsfall och spelade kvar i AIK under hela 1968.
- Hur jag kunde byta till Sirius? Visst hade det med ekonomi att göra. Jag ville ha någon form av ekonomisk trygghet och det var omöjligt att få utan att byta klubb. Men även andra saker spelade in. Jag fick möjlighet att byta miljö, jag bytte civil karriär. Jag hade utbildat mig till ingenjör men det passade inte riktigt mig och nu kunde jag läsa företagsekonomi ett par år på Uppsala Universitet och sedan kompletterade jag med en idrottsledarutbildning på Bosön.
Det skönaste målet - i den sista matchen
Men Björn spelade alltså kvar i AIK hela 1968. Någon utfrysning från klubbledning och lagkamrater var det aldrig fråga om. AIK, som sladdade i tabellen hela året, behövde Björn som dock var mycket skadad detta år. Han hade ryggproblem och missade på grund av det många matcher och när han väl var hel framåt september var formen inte tillräckligt god för att han skulle platsa i startelvan. Inte förrän i den näst sista matchen - hemma mot Östers IF. Inför den matchen var AIK:s läge prekärt, förlust skulle antagligen innebära degradering ur Allsvenskan, inte ens oavgjort förmodades räcka. Detta samtidigt som motståndaren Öster spelade för allsvenskt guld. Matchen stod länge 0-0. I den 84:e minuten avgjorde Björn matchen, i det som skulle visa sig vara hans sista match i AIK-dressen. Vi klipper från Idrottsbladet:
"Det måste ha känts underbart för Björn "Lill-Garvis" Carlsson när han 10 minuter före full tid skallade in AIK:s segermål mot Öster, det mål som kanske räddar de svarta kvar i allsvenskan. Trots allt ståhej krnig Lill-Garvis övergång till Sirius, så vet man att Björn såväl som pappa Henry är AIK:are in i själen, och lilla Björn kunde knappast på ett bättre sätt ha bett sina klubbkompisar om ursäkt för att han av guldets makt sett sig nödsakad lämna gänget."
Det var det skönaste mål Björn Carlsson någonsin hade gjort. Det räddade i praktiken nytt allsvenskt kontrakt för AIK. Till Dagens Nyheter sade han efter matchen:
- Nu kan ingen komma och säga att jag är en simpel förrädare.
Nej, det kan ingen göra. Lill-Garvis mål placeras in i AIK-historien bland de riktigt viktiga målen, snäppet efter Benny Söderlings avgörande kvalmål mot Halmia 1962.
Artikelförfattaren stämmer in i hyllningarna av Björn Carlsson på mer än ett sätt. AIK-Öster var den första match han såg och Lill-Garvis Carlsson blev hans första riktiga hjälte i AIK.
Det var meningen att Björn skulle spela även i AIK:s sista svåra bortamatch mot Gais men på en träning veckan före matchen bröt han benet och var borta från all fotbollsträning i flera månader. Det innebar att han kom dåligt förberedd till sin första säsong med IK Sirius som 1969 kämpade med AIK om att undvika en nedflyttningsplats.
- Sirius hade ett bra och namnkunnigt lag men hade en defensiv inriktning. Vi spelade ingen rolig fotboll.
Björn spelade fem och en halv säsong i Sirius, vara tre i Allsvenskan, innan han lämnade den yppersta elitfotbollen för spel i IFK Falköping. Han hade fått jobb i sin pappas födelsestad och spelade med klubben i division 2. Men när Björn inför 1976 års säsong bröt även det andra benet var det färdigspelat för gott.
Björn Carlsson var en snabb spelare, hade känsla för ytorna bakom backlinjen och kunde enkelt göra sig fri. Trots att han inte var så lång kunde han med hjälp av sin spänst ofta komma högst i luftduellerna, många gånger med mål som resultat.
Efter den aktiva karriären
Efter ett par år i Falköping kom Björn tillbaka till Stockholm, till arbete i Sundbybergs kommun och till ledarinsatser i AIK. Under hela Rolf Zetterlunds tid som tränare var Björn den ständige skuggan, lagledaren som höll ihop laget. Han framhåller både truppen ("en fantastisk bra trupp") och träningen ("mycket bra tränade") med årgången 1983 som absolut topp. Efter sin lagledartid var Björn några år engagerad i mer övergripande sportsliga frågor inom AIK.
Björn håller fortfarande god kontakt med AIK. Han ser de flesta hemmamatcher och han är regelbundet med på AIK-ringens möten (den samling av gamla AIK-spelare som brukar träffas en gång i månaden). Han läser och reser mycket, gärna till Italien och Spanien. Det spanska språket har han, sedan uppväxtåren, behållit.
Även om Björn Carlsson inte varit med i den innersta AIK-kretsen sedan slutet av 1980-talet är hans analys av AIK:s situation 2005 klar:
- AIK:s nedåtgående trend sedan 1999 berodde framför allt på den stora omsättningen på tränarsidan. Men 2005 gjorde AIK en enorm insats. Jag såg redan 1999, när Rikard Norling var assisterande tränare, att han var duktig och hade bra inställning. Nu inför 2006 ser det bra ut.
Så säger Björn Carlsson. Tillsammans med pappa Henry bildar han AIK:s genom tiderna mest framgångsrika far-son-konstellation. Totalt spelade Henry och Björn 332 allsvenska matcher och gjorde 141 allsvenska mål. Ingen annan familj kan matcha det.
Text: Anders Johrén (2005)
|