Skyttekungen som blev innerback

Owe Ohlsson växte upp i Göteborgs skärgård, på Hälsö, och debuterade i Hälsö BK:s A-lag redan som 14-åring. Några år senare började han på Mölndals yrkesskola och IFK Göteborg blev den naturliga klubbadressen. Det naturliga smeknamnet, då Owe kom från fiskartrakter (på Hälsö jobbade många som fiskare), blev "Fiskar-Owe" detta trots att Owe själv aldrig varit fiskare.

Owes fotbollskarriär gick i raketfart. 1956 debuterade han i Allsvenskan och inom ett drygt år hade han vunnit allsvenskt guld med IFK Göteborg och gjort både U- och B-landskamper. I maj 1958, en månad före VM-premiären, debuterade Owe i A-landslaget när Sverige vann 3-2 mot Schweiz i Hälsingborg. Owe imponerade och blev uttagen i VM-truppen. Han fick aldrig spela någon VM-match även om han själv hade hoppats få chansen i gruppspelsmatchen mot Wales då Sveriges avancemang till kvartsfinal redan var klart.
"Det var ett fantastiskt VM", minns Owe 44 år senare. "Det var en otroligt bra stämning i truppen, proffsen och de inhemska spelarna kom bra överens. Roligast var segern mot Västtyskland i Göteborg."
Det blev nio år i IFK Göteborg, 165 allsvenska matcher och hela 101 mål på vilket han är IFK Göteborgs femte bäste målskytt genom tiderna. Owe blev framröstad som Göteborgs bäste fotbollsspelare 1962 och fick då Kristallkulan, en tävling anordnad av Göteborgs-Tidningen.

Hösten 1964 ville AIK värva Owe som egentligen inte hade någon större lust att lämna IFK och flytta till Stockholm. Men Owes fru var desto mer intresserad av att flytta till Stockholm så på sätt och vis övertalade AIK henne att flytta till Stockholm så "Owe flyttade med". "Högst två år", lovade Owe sig själv. Men han blev kvar i AIK i sju säsonger och bor fortfarande, 2002, kvar i Stockholm.

Owe Ohlsson blev omgående den store dirigenten i AIK. Han kom att spela samtliga 154 allsvenska AIK-matcher 1965-71, han var kapten från första stund och många menar att det är Owes förtjänst att AIK inte åkte ur Allsvenskan något av lindansaråren 1968-71. 1967 hade Owe omskolats från den målfarlige forwarden till innerback. Det skedde mest av en slump. Till en träningsmatch i Thorstens Cup på Stora Mossen fick en ordinarie innerback förhinder och Owe tyckte att han kunde testa att spela innerback. Från den dagen lämnade han bara vid ett fåtal tillfällen innerbacksplatsen. Ett sådant tillfälle var i maj 1967 mot Hammarby IF då den ordinarie målvakten Leif Hult blev skadad tidigt i matchen. På den tiden fanns inte några reservmålvakter på bänken att tillgå så det blev någon av de befintliga spelarna som fick ta på sig målvaktströjan. Owe hade ibland på skoj stått i mål på träningarna och ställde sig i mål. Han höll nollan, AIK vann med 2-0 och därmed är Owe en av ett fåtal allsvenska AIK-målvakter som aldrig släppt in ett mål.

Våren 1967 hade AIK länge varit i ledningen av Allsvenskan. Men AIK slutade femma och de närmaste tre åren, 1968-70, blev en hård prövning för alla AIK:are. Både 1968 och 1969 klarade sig AIK kvar med ett nödrop och 1970 var bara aningen bättre. Utan den sammanhållande Owe Ohlsson i de bakre leden hade AIK förmodligen degraderats till division 2. Men AIK redde ut de svåra åren och 1971 kom bröderna Leback ("de innebar ett lyft för hela laget") vilket var starten på några fina år för AIK.

Men det kom att bli utan Owe Ohlsson. Inför 1972 års säsong ökade AIK träningsmängden och tränaren Jens "Lill-Lotta" Lindblom ställde krav att spelarna skulle träna fyra gånger i veckan plus match. Det kunde Owe, som hade ett krävande arbete, inte ställa upp på. Owe och Lill-Lotta kom inte överens och därmed lämnade Owe AIK för att bli spelande tränare i IFK Stockholm. Han gick Svenska Fotbollförbundets tränarkurser steg 1-3 men lämnade efter ett par år i AIK:s juniorfotboll tränarkarriären.

Owe Ohlsson hade ett fruktat skott, speciellt med högern, och att göra mål på distans från 20-25 meter var inte ovanligt. Senare utvecklade han sitt spelsinne och kunde spela på de flesta platser i laget. Tekniken kunde dock varit bättre liksom snabbheten. Träningsmöjligheterna i Stockholm på 1960-talet var dock inte de bästa. Ofta fick AIK träna i Hagaparken eller andra gräsplätter som inte alltid var tänkta som underlag för tränande allsvenska fotbollsspelare.

I slutet av 1980-talet kom Owe Ohlsson tillbaka i AIK, nu som ledamot i fotbollsstyrelsen. Han blev direkt vice ordförande och då den ordinarie ordföranden Sven-Erik Håkansson snart ställde sin plats till förfogande var Owe plötsligt ordförande i AIK:s fotbollssektion. "Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig", erkänner Owe i efterhand.
Men Owe satsade för fullt på sitt nya uppdrag. Det han framför allt åstadkom var att värva Vadim Jevtushenko till AIK (Owe åkte över till Ukraina och ordnade övergången) och att förbereda övergången av tränarna Tommy Söderberg och Thomas Lyth.

Owe Ohlsson blev kvar i Stockholm och förutom arbete ägnar han tid åt tennis, golf och allmän motion. Han följer AIK, en del matcher från läktaren, och menar att AIK har förutsättningar för en god framtid. Men det måste bygga på en bra ungdoms- och juniorverksamhet, det kostar för mycket att köpa in spelare.

Text: Anders Johrén (2002)