Björn Lundberg

Björn Lundberg växte upp i Nynäshamn och blev uppmärksammad av AIK som 18-åring, efter det att Björn spelat i Stockholms stadslag för juniorer, Sveriges bästa. Sedan tidigare hade AIK många kontaktmän i Nynäshamn, och även om alla de stora Stockholmsklubbarna ville ha Björn i sitt lag, så blev det AIK-ledarna Bruno Nyberg och Lasse Rundqvist som värvade Björn till AIK. Det var ett stort steg för Björn att gå från division 4-fotboll med Nynäshamn till allsvensk fotboll med AIK. Både med- och motspelare ingav respekt och det var mycket nervöst i debuten mot Örgryte i juni 1967. Det gick inte så bra i den matchen, varken för Björn eller AIK, då AIK, efter en mycket bra start på säsongen, förlorade med 5-0. Desto bättre gick det i den andra matchen som Björn dessutom fick spela från start. AIK vann med 6-2 mot IFK Holmsund och Björn gjorde det avgörande tredje målet.

Sin bästa match, eller åtminstone sin bästa halvlek, gjorde Björn Lundberg mot Sirius 1969. Både AIK och Sirius låg i botten av tabellen och mötet lagen emellan var alltså en riktig jumbofinal. I första halvlek misslyckades AIK och Björn med det mesta (Sirius ledde med 1-0). Men i andra gick allt Björn Lundbergs väg. AIK vände 0-1 till 4-1, Björn gjorde ett mål och var inblandad i förspelet till de övriga. Det var då som Björn på allvar kom "in i laget". Det var en viktig match i Björn Lundbergs karriär.

Men det var ändå 1972-75 som var Björn Lundbergs bästa period som fotbollsspelare. Det var då han utvecklades till en dribbler av yppersta allsvensk klass. Björn Lundbergs dribblingskonster kunde både hänföra och förfasa publiken. I en vänskapsmatch 1975 mot New York Cosmos med Pelé i laget försökte Björn göra en tunnel på Pelé. Den misslyckades visserligen och motståndarna gjorde mål i anfallet efter men Björn försökte i alla fall. Och för det mesta gick dribblingarna hem. Förutom en god dribbler var Björn Lundberg slitstark och kunde spela på många platser, forward, mittfältare och ytterback. Hösten 1974 hade Björn, lite på skoj, tjatat på tränare Jens "Lill-Lotta" Lindblom om att han borde få spela forward. "Satsa på mig som forward så blir det mål", hade han skämtat. Sista matchen mot Brynäs fick han chansen som forward. Och han tog den genom att göra tre mål vilket innebar att AIK säkrade andraplatsen i Allsvenskan.

Björn Lundberg framhåller tre saker från sin tid i AIK:
- Derbymatcherna, de var alltid speciella.
- Sammanhållningen. Det fanns många spelare som var med många år, flera som var jämnåriga med mig. Vi hade oerhört kul tillsammans och jag tror att vi spelade så bra fotboll tack vare det fina kamratskapet. Speciellt bröderna Leback och Bo Sjögren bidrog till den härliga stämningen.
- Utlandsresorna. Genom träningsläger, Tipscupen och Europacuper kom vi till ställen som man annars aldrig hade kommit till. Till exempel var det mycket lärorikt och intressant att åka bakom järnridån. Och så hade vi ett träningsläger i Indonesien med matcher i Djakarta och på Sumatra. I Djakarta var det varmt, säkert 30-35 grader, och före matchen kom ett skyfall. Det innebar att under matchen steg vattnet från gräsmattan! Det var fruktansvärt att spela och Ove Nilsson jämförde matchen med att "det var så varmt att man såg gravstenar istället för motståndarspelare". På Sumatra var det match på ett ställe där det verkade som om en plantageägare bestämde allt, från samhälle till fotboll. Han hade tippat att matchen mellan "hans lag" och AIK skulle sluta 1-1 och det visste domarna och linjemännen. Hade vi inte gjort 2-1 på ett långskott som omöjligt gick att döma bort hade det blivit 1-1. Men efter matchen blev det upplopp på läktarna och stenar kastades in. Vi fick poliseskort från matchen.

1979 var ett bedrövligt år både för AIK och Björn Lundberg. AIK åkte ur Allsvenskan, men dessförinnan hade Björn fått två knäskador. Först fick han en ledbandsskada som gjorde att han måste vila i sex veckor och sedan, i en match mot Elfsborg, bröts knäleden åt fel håll. Det blev flera operationer och Björn kom aldrig tillbaka i gammalt slag. Fotbollskarriären var över. Däremot kunde Björn fortsätta spela bandy på lägre nivå i Nynäshamn (han hade tidigare spelat allsvensk bandy för Nynäshamn och division 2-bandy i Hammarby).

Vid sidan om idrotten utbildade sig Björn, tog en fil kand och jobbar 2001 som controller på Telia i Farsta. Han följer fortfarande AIK på nära håll. Han är med i AIK:s veteranlag och tror på AIK:s framtid, speciellt med gamle lagkamraten Sanny Åslund som vd.

Text: Anders Johrén (2001)