"Jimpa" den första store rekordskytten
1954, då Jim Nildén var 14 år gammal, gjorde han 18 mål i AT-cupen (som senare bytte namn till S:t Erikscupen) när AIK besegrade Kadetten II med 33-0. Dessa 18 mål är fortfarande målrekord, även om det senare har tangerats, i S:t Erikscupen. I boken om "S:t Erikscupen 50 år" från 1994 hämtar vi några citat från Jimpas ungdomsår:
"Men låt oss gå tillbaka till den här rekorddagen 1954. "Jimpa" - eller Jimmy, som tidningarna då skrev - minns:
- Det var en av våra första matcher i AT-Cupen den här våren. Matchen spelades på Norra Latins skolgård mitt i stan och vi åkte droska dit.
Just det droska!
Handlade det om bortskämda "gnagare"? Eller...
- Inte alls, kontrar "Jimpa". Vi AIK-are från Solna fick ofta spela våra matcher inne i stan - Norra Latin, Matteus skolgård, Stadshagen, Lilla Essingen.
Och hur såg det ut i början av 50-talet?
Han har svaret själv:
- Varken föräldrar eller ledare hade bil. Enda sättet att komma till matcherna var att cykla, åka spårvagn eller droska.
AIK hade på den här tiden inga större utgifter för sin ungdomssektion. Inköp av tröjor och bollar, sen var det inte mycket mer. Och att stuva in ett gäng småknattar i en taxibil var inte dyrare än att låta dem åka spårvagn.
- Dessutom fick vi två kronor och en läsk efter varje match, minns "Jimpa".
Matchen mot Kadetten II blev rena "enmålet" från AIK:s sida.
- Jag spelade center och hade ett oerhört självförtroende. Dessutom var jag en av de längsta spelarna i vårt lag, det betydde mycket.
Flera av målet gjorde "Jimpa" på nick.
- Men framför allt sköt jag friskt i den här matchen. Målen på Norra Latins skolgård var stora, planen liten. Och jag var en bra skytt. Vad jag minns gick de flesta av mina långskott in."
AT-Cupens final samma år spelades som förmatch till AIK-Malmö FF (1-4, 26 september 1954).
- Det var en höjdare. Vi fick byta om på Råsunda, i B-lagets omklädningsrum. Och A-lagsspelarna kom över och snackade med oss. Mina idoler var Ivan Bodin, den store, säkre backen, Bengt Anlert och självfallet Kurre Hamrin. Jag minns också att "Pluntan" Askinger, den tuffe backen, kom in och förmanade oss på sitt burdusa men hjärtliga sätt. "Var aldrig sämre tvåa än att du kan ta killen."
AIK var helt överlägset och vann med 5-0. "Jimpa" gjorde två av målen."
Så långt boken om "S:t Erikscupen 50 år".
1950-talets okrönte skyttekung i Stockholms pojkfotboll
Jim Nildén hade börjat spela fotboll i ett kvarterslag i Hagalund som man kallade Bristol. 1953 kom han till AIK, värvad av Rune Wiberg som var ledare i AIK och vaktmästare i den skola Jimpa gick i. Och en av de Jimpas första tränare blev ingen mindre än Henry "Garvis" Carlsson som efter att han kommit hem från proffslivet i Spanien nu blivit ungdomstränare i AIK. Jim Nildén blev en av 1950-talets allra största ungdomsstjärnor i S:t Erikscupen. Eller "1950-talets okrönte skyttekung i Stockholms pojkfotboll", som det står i boken om S:t Erikscupen. Och det var inte bara i fotboll som Jimpa skördade framgångar. Han var duktig även i ishockey där han var med om att vinna den första upplagan av S:t Erikscupen 1957, efter 2-1 i finalen mot KB.
Allsvensk i ishockey och bandy!
Jim Nildén är en av de sista som har spelat allsvenskt både i fotboll, ishockey och bandy. I ishockey blev det 3 J-landskamper för Jimpa som själv menar att han hade bra spelsinne men var en dålig skridskoåkare och skytt. Han slutade redan som 22-åring men fortsatte några år till med bandy. Där passade hans skridskoåkning bättre och han var en bättre bandyspelare än ishockeyspelare. Speciellt minns Jim en kvalmatch mot Köping (en match som AIK vann och därmed kvalificerade sig för spel i Allsvenskan).
- Vi spelade på Östermalms IP, en riktig kämpamatch. Jag fick en skridsko i magen och blödde rejält men jag spelade vidare. Dumdristigt förstås men TT skrev i Idrottsbladet att "Jim Nildén vek inte ned sig i ett tappert AIK".
Ungdomsstjärna men hög tröskel till A-laget
Det var fotboll som var Jim Nildéns främsta idrott. Men trots de stora framgångarna som ungdomsspelare var det inte lätt att kvalificera sig för A-laget.
- Det var en hög tröskel från junior- och B-lag upp till A-laget, minns Jimpa år 2002. För mig tog det lång tid medan det för Kurt Andersson som var ett år äldre, gick raka vägen upp.
Jimpa fick ändå debutera borta mot Örebro SK 1961 sedan Björn "Lill-Garvis" Carlsson blivit skadad.
- Jag var mycket nervös och jag minns att vi förlorade matchen. Och efter det dröjde det ett par år innan jag fick chansen igen. Men jag hade tålamod. Det var bekvämt att vara kvar i AIK.
Jimpa fick vänta i tre år, till 1964, innan han fick en ny allsvensk chans. Då hade han avvecklat sitt ishockeyspelande och skulle bara spela bandy ytterligare något år. Men först 1966 blev Jimpa ordinarie i AIK - och då blev han det med besked.
- 1966 blev mitt bästa år. Jag gjorde min bästa match, hemma mot Örgryte, i en sådan där match när allt fungerar. Jag fick debutera i A-landslaget, 1-1 mot Jugoslavien, där jag gjorde det svenska målet. Några dagar senare fick jag spela med Sverige mot ett Brasilien som laddade inför VM. Det var fullt på Nya Ullevis läktare och jag minns att det var alldeles vitt på läktarna av alla nylonskjortor. En fantastisk match. Min bästa landskamp gjorde jag sedan i EM-kvalet mot Portugal 1967.
1966 och 1967 var Jim Nildén, tillsammans med Owe Ohlsson och Björn "Lill-Garvis" Carlsson, AIK:s viktigaste spelare. AIK kom 5:a i Allsvenskan båda åren med toppkänning ända fram till de sista omgångarna.
- Vi hade en bra harmoni i laget men sedan började vi få för hög spelaromsättning och 1968-69 hade vi inte ett tillräckligt bra lag. Mina sista år, 1968-71, kände jag alltid en enorm lättnad när det var klart att vi hade stannat kvar i Allsvenskan. Och 1972 blev jag petad. Jag kan inte säga att tränaren gjorde fel. Nya spelare hade kommit och AIK kom 2:a det året.
Jim Nildén var en slitvarg med bra blick för spelet. Han tillhörde inte de snabbaste eller mest tekniska på planen men det kompenserade han med bra inställning och kondition. Han var stark i närkamperna och jobbig att möta. Ett hyfsat huvudspel, åtminstone i försvarsarbetet. En fighter och oerhört lojal mot laget.
1972 innebar bara spel i B-laget och då lade Jimpa ned sin aktiva karriär. Istället blev han tränare i AIK. Först junior- och reservlagstränare och 1975 assisterande A-lagstränare till Keith Spurgeon.
- Det var tufft att vara ledare då. Keith körde sin lite tuffa engelska stil och jag kom mitt emellan Keith och spelarna. På hösten lämnade Keith AIK och jag och Kurt Liander delade ansvaret under senhösten. AIK och jag diskuterade sedan en fortsättning men jag insåg att det var inte min grej att bli tränare för ett allsvenskt lag.
Istället trappade Jimpa ned och tränade några lag i lägre divisioner. 1983 återkom han till AIK och var med om att bygga upp ungdomsverksamheten till en av de allra bästa i Storstockholm. Han är fortfarande, 2002, med i detta arbete, om än inte i de mest framträdande positionerna.
Jim Nildén har haft en stabil tillvaro i livet. Alltid AIK som spelare, han har arbetat som lärare på Råsundaskolan hela arbetslivet. Han gick i samma skolklass som sin blivande fru Mona och de har bott i samma lägenhet, som för övrigt Tord Grip bodde i dessförinnan, sedan 1969.
- Jag är stolt över att vara betraktad som en ur-AIK:are. Hade jag fått samma chans igen skulle jag nog varit ännu mer seriös, ännu mer noggrann. Jag var inte riktigt mogen då i början av 1960-talet.
Att AIK, trots Jimpas minskande engagemang i klubben, även i fortsättning kommer att spela en viktig roll i svensk fotboll är han övertygad om:
- AIK jobbar bra för fotbollens utveckling. AIK har en egen anläggning, ett starkt varumärke, en professionell organisation samtidigt som mycket av allt det fina är kvar. Och så en framgångsrik ungdomsverksamhet ledd av Leif Karlsson.
Så säger Jim Nildén, en av de mest genuina AIK:arna genom tiderna. Men han har andra intressen än AIK. Han tycker om att vara ute i naturen (något han delar med sin bäste AIK-kamrat Kurt Andersson), han motionerar flitigt och har bland annat sprungit Broloppet och Stockholm Marathon. Men följande avslutningsord av Jim Nildén passar ändå allra bäst:
- Jag har haft så mycket glädje av AIK, det har betytt så mycket i mitt liv. Jag är stolt och glad över AIK.
Text: Anders Johrén (2002)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
