KURT ANDERSSON - SMOKINGLIRAREN SOM BLEV PROFFS I ITALIEN

Kurt Andersson går in i kedjan av "smokinglirare" i AIK. En tekniker av stort format. Lugn och klok i sitt spel. Trots sitt bollartisteri i högsta grad en lagspelare och i alla lägen en heder och prydnad för sin klubb. Han debuterade i AIK 1957 och blev proffs i Italien 1961. Han återvände från sin proffstid i Italien till Sverige med förbud från sin italienska klubb, Varese, att gå över till någon svensk klubb. Det dröjde en längre tid innan man äntligen lyckades frigöra honom från denna men då gjorde han en välkommen och värdefull comeback i AIK, där han deltog i A-laget fram till 1971.

KURT ANDERSSON - DEN TEKNISKE LAGSPELAREN

Kurt Andersson kom till AIK:s juniorlag, då med gamle AIK-spelaren Eric "Lillis" Persson som tränare, i mitten av 1950-talet. Det var på eget intiativ som Kurre tog kontakt med AIK och han berättar själv hur det var när han första gången ringde på utanför Råsundastadions C-ingång till AIK:s träningslokal.
- AIK-ledaren Rune Wiberg öppnade och ställde sig med armarna i kors och frågade "Vad vill du då?". Jag svarade att jag ska träna med AIK. "Kom in då", sade Rune.

Så började en AIK-karriär som skulle ta slut först 16 år senare. Nästan på en gång fick Kurt följa med AIK:s juniorlag på en turnering till Åbo i Finland. Det var faktiskt Kurres andra utlandsresa. Redan något år tidigare hade han varit med i Skololympiaden som gick i Oslo. Inte som fotbollsspelare (fotboll ströks ur programmet) utan som handbollsspelare sedan Kurres lärare Arne Andersson (storlöparen på 1940-talet) hade skickat Kurre till handbollsledaren Roland Mattsson.

Kurre som bandyspelare

I AIK:s juniorlag fanns vid Kurres ankomst flera spelare som sedan skulle bli duktiga seniorspelare, bland andra Jim Nildén, Ingemar Johansson och Kjell Pettersson. Kurt gick under samma tid över till AIK även i ishockey där han tidigare hade spelat i Lillsjö IF. I bandy hade han spelat för Bällsta IK men i AIK blev det ingen bandy - förutom en gång.
- Jag hade blivit lurad att åka med laget till Västerås för en match mot Katrineholm. Tydligen hade man ingen spelbar plan i Katrineholm. Hur som helst låg det ett par skridskor där samtidigt som det fattades en gubbe. Jag övertalades att spela trots att jag bara hade tränat och spelat ishockey. Vi fick storstryk men det blev i alla fall en allsvensk match i bandy.

Kurre som ishockeyspelare

Kurt Andersson hade större framgång i ishockey. Han spelade med i AIK:s ungdomliga lag ända fram tills han lämnade Sverige för Italien 1961. AIK pendlade i slutet av 1950-talet mellan Allsvenskan (högsta serien) och division 2 (näst högsta serien). AIK vann division 2 1958, åkte ur Allsvenskan 1959 och kvalificerade sig åter för allsvenskt spel 1960. Sedan var AIK aldrig ur högsta serien förrän 1986. Kurt Andersson gjorde många mål men han gled mest omkring och väntade på att få pucken. Att jobba hemåt var inte Kurts starka sida i ishockey. Han gjorde totalt 5 A-landskamper i ishockey under åren 1958-60.

Första allsvenska åren i AIK

- Men även om det var roligt att spela ishockey var fotbollen ändå nummer ett, berättar Kurt Andersson i början av 2004. Jag hade gjort min A-lagsdebut hemma mot engelska Preston våren 1957 (0-1). Jag spelade vänsterytter i ett typiskt engelskt underlag, massor av regn, och jag hade svårt att komma förbi deras back.
- Min allsvenska debut skedde mot Djurgården. 1-1 och "Tjotta" Olsson gjorde målet. Det var stort.

Kurt Andersson tog snabbt en ordinarie plats i AIK i slutet av 1950-talet samtidigt som AIK slogs för allsvensk överlevnad varje år från det att Kurre debuterade.
- Vi hade väl inte tillräckligt duktiga spelare. En del spelare började bli till åren och det gällde att bygga nytt.

Proffs i Italien

Sommaren 1961 blev Kurt Andersson proffs i italienska Udinese, den näst siste svensken som blev det innan italienarna införde importstopp för utländska spelare. Udinese hade i över ett år haft blickarna på den tekniska AIK:aren som kallades det största fynd AIK gjort sedan Hamrins dagar. Kurre blev proffs utan att ha gjort ett enda framträdande i A-landslaget. Debut i blågult handlade det om först 1964. Då tog förbundskaptenen Lennart Nyman ut Kurre i det hjältelag som spelade 1-1 mot västtyskarna i Berlins Olympiastadion i VM-kvalet. Roger Magnusson var skadad och så fick Kurre chansen.
- Jag spelade högerytter, med Kurt Hamrin som högerinner. Jag hade inte spelat högerytter på flera år. Efter bara några minuter spelade jag fram Kurt Hamrin som kom helt fri men missade. Sedan sprang jag och jagade Schnellinger hela matchen. Och lyckades rätt bra.

1964 sålde Udinese Kurt Andersson till Varese där han inte trivdes alls. Han bröt kontraktet och åkte hem.
- Jag var less på fotboll. Jag hade kunnat tänka mig att gå till Holland där det var närmare till Sverige och det var förhandlingar med PSV Eindhoven men det blev inget. Så jag åkte hem till Sverige men då stängde italienarna mig för fortsatt spel. Den enda klubb som kunde lösa mig var Skövde men jag var inte intresserad av att flytta dit.

Sverige igen

Så Kurt Andersson blev tränare i Sundbybergs IK fram till sommaren 1968 då AIK, med hjälp från Svenska Fotbollförbundet, fick loss Kurre. Förbundet hade gjort upp med italienarna om att Kurre skulle få spela om Förbundet fixade ett träningsläger för italienska landslaget.
- Jag hade ju slutat då och hade egentligen ingen tanke på att börja igen.

Kurt Anderssons come-back match blev något alldeles extra. AIK-Göteborg på Råsunda och Göteborg tog ledningen med 2-0 efter bara fem minuters spel. Men AIK vände och vann med 9-3 och Kurt Andersson var en av AIK:s bästa spelare. Med Kurt Andersson i laget lyckades AIK klara sig kvar i Allsvenskan med minsta möjliga marginal (endast målskillnad skiljde till nedflyttade Hälsingborgs IF). Många menade att det var Kurt Andersson som var skillnaden för AIK mellan att klara sig kvar och att åka ur.
- Jag hade att betala igen. 1961 lämnade jag AIK vid sommaruppehållet och AIK åkte sedan ur på hösten. 1968 kom jag på sommaren och vi lyckades hänga kvar.

Kurt Andersson fortsatte ytterligare två år, 1969-70, innan han lade av. Ja, inte riktigt. Han övertalades åter att ställa upp senhösten 1971 och han gjorde då sina sista matcher i Allsvenskan. Han fortsatte sedan många år både som spelare och tränare i mindre klubbar.

Kurt Andersson var en tekniker av stort format. Men trots sitt bollartisteri var han också i högsta grad en lagspelare. Han ingick i den trio "Kurrar" (tillsammans med Hamrin och Liander) som i mitten och slutet av 1950-talet fick supportrarna att glädjas. Visserligen fick Kurt Andersson aldrig spela med Kurt Hamrin i AIK (deras enda elitmatch tillsammans var VM-kvalet mot Västtyskland) men Hamrin var alltid en förebild för Andersson.

Som 60-åring började Kurt Andersson spela golf och har nått 23 i handicap (2004). Han spelar tennis (tidigare mycket med gamle lagkamraten Jim Nildén) och han följer AIK på lite avstånd. Han brukar vara med på AIK-ringens möten (den samling av gamla AIK-spelare som träfffas en gång i månaden) och han ser några AIK-matcher om året.
- Det känns som om AIK har sumpat de möjligheter man hade när man var med i Champions League för några år sedan. Men jag är inte speciellt insatt så jag har svårt att uttala mig, menar Kurt Andersson när AIK:s framtid kommer på tal.

Det må bli hur det vill med AIK:s framtid. AIK:s tid från 1957 till 1971 har, med undantag för sju år på 1960-talet, i alla fall mycket av Kurt Andersson i sig. Smokingliraren som blev proffs i Italien.

Text: Anders Johrén (2004)