Jag vet inte om formuleringen ännu influtit i skiften "Bevingade ord" men nog får man säga att uttrycket är kvalificerat för detta.
Garvis och gropen
Den andra historien handlar om den kortväxte (163 cm över havet) Garvis och Sveriges längste monark, Gustaf V. Kungen skulle, som sig borde på den tiden, hälsa på landslaget före en landskamp mot Tyskland på Råsunda och presenterades för Garvis. Kungen konstaterade: Jaså, det här är Garvis? Ja, Ers Majestät, svarade ledaren Gurra Carlsson. - Men stig upp ur gropen, Garvis, och var inte blyg, sade Monarken. - Det finns ingen grop, Ers Majestät, svarade Garvis...
Självfallet är det inte för dessa två anekdoter som Garvis - den lille storspelaren från AIK - gått till idrottshistorien.
Brottning gav hårdhet
Det är självfallet som idrottsman och fotbollsspelare Garvis skall ihågkommas. Han upptäcktes av numera avlidne talangscouten Maruritz "Moje" Brick, som fick syn på honom i Falköping, där Garvis förutom att spela fotboll hade skaffat sig hårdhet i sin spensliga kropp genom brottning. Han flyttade till Stockholm 1939, vid 22 års ålder. Första gången man hittar namnet H Carlsson i en laguppställning är hösten 1939. så som högerinner. Garvis hade det inte så lätt i början. Enligt dåtidens referenter verkade det som den lille ynglingen från Västergötland hade lite för bråttom och var för hafsig i sitt spel. Det var kanske inte så konstigt. AIK:s spel vid den tiden dominerades av spelgeniet Eric "Lillis" Persson, som i likhet med en berömd konung hade skaffat sig en viss rondör, varför det kanske inte alltid gick så fort.
Nåväl, Garvis spelade sig in i laget och skaffade sig en permanent plats som vänsterinner. Dåvarande UK (uttagningskommittén till landslaget) fick upp ögonen för honom och han fick flera chanser i landslaget. Tyvärr var det lite sparsamt med landskamper denna tid på grund av kriget, men hösten 1941 spelades i alla fall en landskamp mot Tyskland då Garvis fick ett sensationellt genombrott och gjorde ett hat tric. Sverige vann Råsunda-kampen med 4-2.
I guldlaget
Konkurrensen i landslaget med Norrköpings lille trinde vänsterinner "Mulle" Holmqvist blev ibland för svår för Garvis. Ibland fick Mulle spela, ibland Garvis. När det drog ihop sig till olympiad 1948 var Garvis dock utan konkurrens. Mulle var då också på väg att lägga av. Garvis blev självskriven i detta ganska speciella lag, komponerat av gamblern Putte Kock. På papperet stod Kjell Rosén och Nils Liedholm som yttrar med en innertrio bestående av Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Garvis. Med dagens terminologi skulle andra benämningar på spelarna säkert ha använts. I vilket fall blev det succé, nämligen guldmedaljer.
Även i betraktande av att kriget fortfarande satte sina spår på idrotten måste man nog konstatera att fotbollen genom denna olympiaseger hade en av sina största framgångar genom tiderna. Och tre av guldmedaljörerna var AIK:are. Garvis som sagt men också Börje Leander och Sune Andersson.
Åter till Garvis. Den lille rörlige, snabbe och finurlige vänsterinnern var publikfavorit på Fotbollstadion under hela fyrtiotalet. Efter 26 gånger i landslagströja provade han 1949 som amatör på proffslivet i franska Stade Francais, som ett par år uppvisningsspelade här i Stockholm och bl a visade upp en av dåtidens främsta anfallsspelare, den färgade Ben Barek, även kallad "Svarta Pärlan". I linje med den begynnande utflyttningen (Nordahl, Liedholm, Gren etc) fick Garvis smak på proffslivet och skrev kontrakt med Atlético Madrid, där han fram till 1953 skördade stora framgångar. Det året flyttade han tillbaka till Sverige för att efter några år överta "Pära" Kaufeldts jobb som tränare i AIK:s fotboll, ett uppdrag som han också hade vid några senare tillfällen.
Text: Stig R Humlin (AIK:s 100-årsbok, 1991)
I mitten av 1920-talet började en liten grabb vid namn Henry Carlsson att sparka boll på Falköpings torg och gator. Det började med kvartersgänget och vid tolv års ålder började han spela i Falköpings GIS. Det blev dock mest spel i pojklaget innan han, när han var sexton år, började spela i A-laget. Innan han platsade i A-laget hade han fått följa med dom på bortamatcher som något av en mascot. I A-laget spelade en kille vars pappa var garvare. Sonen fick då heta "Garvis" och Henry blev så småningom "Lill-Garvis" och till sist bara "Garvis". Han försökte sig också på att bli brottare vid 18 års ålder, men efter två och ett halvt år slutade han med det.
1939 fick AIK:s talangscout Moje Brick upp ögonen för Garvis och redan på hösten samma år spelade han för AIK. Efter en reservlagsmatch debuterade han den 3:e september. Två mål gjorde han och AIK vann med 3-2 mot Sandvikens IF. Hela hösten var han ordinarie i AIK, ett AIK som dock tog endast nio poäng på 13 matcher.
Succé i AIK
Våren 1940 gick det trögare för Henry som endast fick spela i reservlaget. Men från och med hösten 1940 var han ordinarie i A-laget till och med 1949 då han blev proffs i Spanien. Under dessa år spelade han inte mindre än 192 matcher och gjorde hela 97 mål för AIK i Allsvenskan. Tremålsskytt har han varit fyra gånger, bland annat mot Norrköping borta 1942 och Elfsborg hemma 1945. Men den match i AIK-dress som Henry minns framför alla andra är den historiska matchen i juni 1946 mellan AIK och Charlton Atheltics. I halvtid ledde Charlton med hela 7-1 och folk skrek ironiskt från läktaren: "Kvittera Gnaget". Men helt plötsligt fungerade allt i AIK och speciellt Garvis och "Pröjsarn" Nilsson på vänstervingen rann igenom det engelska försvaret. 7-2 kom i 28:e minuten genom just Garvis och sen följde 7-3, 7-4 och 7-5 i rask takt. Ännu två minuter före full tid ledde emellertid Charlton med 7-5 men både 7-6 och 7-7 föll innan slutsignalen gick.
Succé i landslaget
1941 debuterade han i svenska landslaget mot Danmark på Råsunda och Garvis gjorde ett mål. Än bättre skulle det bli. I sin andra landskamp gjorde han tre mål på Tyskland. Dessa mål tycker han själv är bland de roligaste han gjort. Toppen på sin karriär sätter han dock OS-turneringen 1948 i London där Sverige i semifinalen slog ut Danmark med 4-2 och i finalen vann över Jugoslavien med 3-1. Sammanlagt gjorde Garvis 26 landskamper.
I samband med OS fick Garvis de första kontakterna med proffsuppköpare från Italien. Under hela hösten försökte italienska klubbar få honom till Italien men det verkade ganska osäkert av flera orsaker. Bland annat hade aldrig någon svensk gått över till proffslivet och Henrys barn skulle börja skolan så han tackade nej.
Proffs i Paris och Madrid
Sent på hösten 1948 var Henrys chef nere i Paris i affärer och kom då i kontakt med den franska klubben Stade Francais som då låg sist i den franska ligan. Klubben ville att Garvis skulle spela hos dom under de tre månader som Allsvenskan gjorde vinteruppehåll. Han skulle officiellt spela som amatör och det blev succé. Garvis hann spela 12 matcher i ligan och cupen och det blev 10 segrar, en oavgjord och en förlust. Stade Francais gick upp från jumboplats till en säker plats i mitten av tabellen. Därfter spelade Garvis vårsäsongen med AIK och sommaren 1949 kom Atlético Madrid med ett anbud och då slog han till direkt. Han hade fått smak på proffslivet och hade även pratat med Gunnar Nordahl som då hade varit proffs ett tag i Milan och han var bara positiv till proffslivet. Det blev adjö till AIK och spel i Spanien där han gjorde succé. Det är också från Spanien som många av de glada minnena från fotbollsplanen kommer. Hans Atlético vann spanska ligan 1950 och 1951 och "Carrson" var en av lagets mest framstående spelare. Ingen annan svensk har lyckats så väl i Spanien som Garvis Carlsson.
Det som gjorde Henry till en så bra fotbollsspelare var främst placeringsförmågan och att kunna vara fri på planen och lätt att hitta med passningar. Detta mycket genom att han var kvick i starten och på så vis svår att markera. Däremot var han knappast någon grovjobbare av större kaliber.
Bland det värsta en idrottsman vet är skador och många har fått sin idrottskarriär stoppade av skador. Men Henry har haft tur. Han har inte haft några allvarligare skador utan mest småblessyrer I mitten av 1950-talet avslutades proffskarriären och AIK har därefter i två omgångar dragit nytta av hans tjänster som tränare.
Garvis alla tiders AIK
Henry har kunnat följa AIK ganska nära ända sedan 1939 och här han ni hans bästa AIK-lag genom tiderna (uttaget våren 1979):
Gustav Sjöberg - Harry Nilsson, Sven Andersson - Owe Ohlsson, Börje Leander, Sune Andersson - Kurt Hamrin, Eric "Lillis" Persson, Sanny Åslund, Björn "Lill-Garvis" Carlsson, Putte Kock.
Text: Anders Johrén (1979)
I boken "Svenska Proffs (Strömbergs/Brunnhages 1989) skriver Wolf Lyberg en lång artikel om Henry "Garvis" Carlsson. Där ägnas bland annat ett avsnitt åt Garvis år i Atlético Madrid. Vi klipper några stycken från den artikeln:
"Fortfarande minns varje sann fotbollsälskare i Spanien "Carrson" när man nämner hans namn. Vi här hemma hade egentligen ingen aning om hur stor denne lille man var som spelare. Vad som gjorde honom till en så briljant spelare - trots sin litenhet - var kanske att han i unga år varit en ganska bra brottare (han startade t o m på SM) och därigenom fått en fin balans. Hans benspänst var enorm och trots sin litenhet var han livsfarlig i luften. Han hade en suverän speluppfattning och var raketsnabb i sina rusher upp i luckor. Det behövdes hårda tag för att hålla honom.
Personligen tycker jag det finaste med honom var hans absoluta ärlighet och korrekthet. Han var blygsam intill självutplåning och som alla västgötar mycket försiktig innan han fattade sina avgörande beslut.
Vi svenskar - eller de flesta som inte följde med internationell press - hade inte en aning om vilken storspelare denne lille västgöte var!"
Text: Wolf Lyberg (1989)
1949 gav Smedbergs bokförlag ut boken "Raka spåret, Falköping-Stockholm-Madrid" med och av Garvis Carlsson. Den 167 sidor tjocka boken handlar om Garvis liv, framför allt fotbollsliv, fram till hösten 1949 när han just hade börjat sitt proffsspel i Atlético Madrid. Nedan klipper vi några stycken från boken.
Hur Garvis fick sitt smeknamn
Redan som 6-7-åring hade jag fått mitt smeknamn, d.v.s. "Garvis". Många har påstått att det var min pappa som var garvare och det var därför jag fick namnet, men det är inte riktigt. I IFK Falköping fanns det på den tiden en kille som spelade vänsterytter - han var t.o.m. mindre än jag. Eugen Karlsson hette han och det var hans pappa som var garvare. Han kallades för "Garvis" och därför fick jag till en början med heta "Lill-Garvis", men så småningom blev det bara den senare hälften av smeknamnet kvar. Det har jag trivts med.
Om den allsvenska debuten
Det var Sandvikens IF som blev min första allsvenska motståndare. Jag fick överta "Lillis" Perssons mantel. HP-brodern var nämligen skadad. "Niggern" Josefsson spelade högerytter och som center debuterade Fagersta-kanonen Elon Karlsson.
Farten var helt annorlunda än jag föreställt mig, och efter 10 minuter spände det litet i musklerna, men så släppte allt på en gång och det gick bättre och bättre. Det var hur kul som helst och i 25:e minuten lyckades jag t.o.m. göra 2-1 för AIK på pass från "Niggern". Det var en härlig känsla - ett ändå bättre tillfälle hade jag sekunderna efteråt men då räddade Snitt mitt närskott på mållinjen. Det blev så småningom 2-2, men i 43:e minuten fick jag en perfekt vänsterträff på lädret som smekte ena stolpen och lade sig rätta. 3-2.
Efter sidbytet fick jag en smäll i tinningen. Det blev rätt hårt spel - och inga fler mål.
I Idrottsbladet hade UK-chefen "Gurra" Carlsson ett uttalande:
"Grabben har naturligtvis många tekniska brister ännu, men i gengäld har han vad de flesta svenska fotbollspelare saknar: snabbhet både i benen och i huvudet. De tekniska bristerna hjälper säkert "Pära" Kaufeldt honom med."
Hur nära det var att han lämnat AIK 1940
Så kom kriget och ockupationen av Norge i april 1940. En dag låg inkallelseordern och väntade på mig och det var bara att sticka iväg "någonstans i Sverige". Det var tröstlöst - inte för att jag ogillade militärlivet, men ett litet hopp spirade inom mig att AIK någon gång skulle höras av och försöka ordna upp mig till en seriematch. Men inte ett knyst - man gick där och blev bitter för sig själv.
Efter tre månader "muckade" jag och kom upp till Stockholm - slut med jobbet. Oljeeldning var just inte någon lönande bransch då när det blev stopp med importen. Jag fattade mitt beslut - packade trunkarna och åkte hem till Falköping. Min uppfattning har alltid varit att man framförallt skall tänka på framtiden och därför var jag inställd på att ta chansen nere i hemtrakterna. Hoppade in i en match hemma i Falköping igen - det var droppen som kom bägaren att rinna över uppe i Stockholm. Nu blev det plötsligt fart på AIK-ledningen. Det inströmmade ett brev från kansliet i Solna. "Vi hoppas att du inte gått och bundit Dig där nere för vi vill givetvis ha Dig kvar här uppe hos AIK".
Det blev så småningom "försoning" och jobb på General Motors. Det var mest montering av gengasaggregat på den tiden.
När Garvis blev ordinarie i AIK
Våren 1941 kom emellertid vändpunkten i mitt fotbollsliv. Tillsammans med Åke Andersson bildade vi en något sånär stationär högerwing. Följden blev att vi hittade varandra bra. Åke var verkligen en bra ytter att spela ihop med. Vi visste precis på millimetern hur bollarna skulle läggas - efter 3 pass var Åke i regel fri. Det var alltid samma modell - ett par snabba pass och så en boll fram just där Åke hade full fart förbi backen.
Första landskampen (mot Danmark 14 september 1941) - och första målet
Det var en tillkrånglad situation. Sörensen fick göra ett par granna skridskoparader på närskott - han blev sittande och så kom en halvhög boll från Arne Nyberg. "Du har chansen" flög det genom hjärnan på mig när jag såg Sörensen sitta och famla efter bollen på marken - och med ett par snabba kliv hann jag fram och slog till direkt, rakt upp i nättaket.
Och så sade kungen - egentligen (Gustaf V tackade spelarna efter matchen Sverige-Danmark)
Och nu skulle kungen komma ned och hälsa på oss. Där stod vi svettiga och leriga, gned händerna mot byxbaken för att inte smutsa ned majestätet, strök undan hårtestarna. Kungen kom, lång och rank. Det värmde inom en när han kom. "Jaså, han såg så ut på nära håll".
- Och här har vi "Garvis" Carlsson, Ers Majestät, sa UK-chefen "Gurra" Carlsson som var med. Kungen tog mig i handen, tittade på mig med glimten i ögat och sade:
- Jaså, du är "Garvis".
Stig upp ur gropen - så var det egentligen
Vid den tiden jobbade jag på General Motors. Där fanns det en kille i 35-40-årsåldern som - hur otroligt det än låter - var huvudet kortare än mig. Honom gick vi alltid och retade på skoj och sade åt honom att "stiga upp ur gropen".
Reymersholmskämpen "Moggli" Gustafsson som var med i landslaget då var just inte heller någon jätte, och jag retade honom med samma ord under nedresan. När vi efter den här landskampen stod och snackade om besvikelsen tidigare på dagen och hur dålig jag varit, så sade "Moggli":
- Ja, hör du "Garvis" - stig upp ur gropen.
DN:s sportchef R:et Eklöw hade hjärtligt roligt åt den gamla schaggan och gjorde sedan om den i kunglig version.
Text: "Raka spåret, Falköping-Stockholm-Madrid" (1949)
Sammanfattat av Anders Johrén
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
