Erik Almgren var den perfekte halvbacken på den tiden då det begreppet ännu existerade och representerade en kategori spelare med fulländad teknik och intelligent taktikhuvud. Alltså innan man hade uppfunnit mittfältarna med deras mera opreciserade uppgifter och kvalifikationer. Han var effektiv i brytningarna och omsorgsfull i matningen till forwardskedjan. En ovärderlig länk i AIK:s mästarelva från 1937.
Erik Almgren var därtill en ledarebegåvning av stora mått. Självklart lagkapten under flera år, ledamot av klubbens huvudstyrelse i 12 år. Lagledare och tränare för AIK:s allsvenska lag. Han hade bestämda åsikter, som ibland inte alltid var så lätta att acceptera för spelare och ledare, men som i det långa loppet visade sig ha stor bärighet. Erik kom till AIK från Essingen så sent som 1934, men blev en helhjärtad AIK-are i alla lägen.
Erik Almgren vann stor popularitet och respekt i hela den svenska fotbollen genom att både på och utanför planen uppträda på ett sätt som blev till heder för AIK. Han förgick sig aldrig. Hur hårt tacklad han än blev, behöll han sitt lugn och sin personliga stil. Han var en verkligt stor AIK-are. En fotbollens gentleman.
Text: Tore Nilsson (1990)
Erik Almgren skriver själv om 1930-talets guldlag i samband med 40-årsminnet av AIK:s guldmedaljer från 1937.
ERIK ALMGREN OM 1930-TALETS GULDLAG
Otroligt men sant, det är denna vår hela 40 år sedan vi en junidag kunde kliva fram på det tämligen nyinvigda Råsundastadion och ur Elof Ericsons hand hämta den von Rosenska SM-pokalen och de allsvenska guldmedaljerna.
Förbundet hade haft god tid på sig att gravera dem. Vi vann serien med nio poäng efter att av vårsäsongens elva matcher ha vunnit tio och spelat en oavgjord. En enda tappad poäng av 22. Rätt skaplig spurt. Den berodde mycket på att Pära aldrig tillät oss att tappa poäng i onödan. Seriesegern förpliktade även sedan den väl var vunnen. Sådan var andan i AIK:s fotbollslag på 1930-talet.
Själv hade jag egentligen kommit till AIK alldeles för gammal för att få vara med om sådana enastående framgångar. Jag var 26 år då jag 1934 gick över från Essinge IK. Det skedde inte utan visst besvär.
Som så många andra hade jag drömt om att få spela i AIK, men trodde aldrig det skulle bli verklighet. Det kom en vink om intresse från AIK. Jag provspelade några matcher och fick eldprovet mot det tyska laget Tennis Borussia på Stockholms Stadion. Bara att komma från sandplanerna till det berömda gräset var ju en sensation. 12.000 personer på läktarna. Vi förlorade med 3-2.
Jag tyckte jag klarade mig ganska hyggligt, men en av mina lagkamrater i halvbackskedjan tyckte inte som jag. Han gnällde och skällde på det mesta jag gjorde. Istället för att gå på matchbanketten tog jag mina bollskor och gick hem för att återvända till Essinge IK.
Nästa dag ringde AIK och undrade vad som hänt. Jag förklarade att jag förstod att jag inte skulle platsa i A-laget, eftersom jag fått så hård kritik på planen. Några dagar efter var jag uppe på Birger Nilssons kontor och vi gjorde den överenskommelsen, att jag skulle spela fem vänskapsmatcher och därefter få besked om jag kunde hoppas på A-lagsplats eller återvända til Essinge IK. Vi var båda nöjda med den överenskommelsen, som slutade med att jag blev bofast i AIK:s A-lag och bara missade två matcher på tio år - det vill säga tills jag var 36 år.
De två missade matcherna är en historia för sig. Vi spelade mot Hälsingborgs IF. Deras store centerhalv Nisse Rosén hoppade på samma luftboll som jag, och råkade landa så illa att jag knäckte nyckelbenet. Efter att ha fått detta besked av massören, envisades jag med att gå in på planen igen med armen i band för att stå på vänsterkanten och slå in förlupna bollar.
Jag hade bara kommin in på planen och ställt mig helt stilla, så gjorde Lillis Persson ett kanonmål - som domaren underkände för offside, därför att jag ute på kanten bokstavligt talat stod offside! Matchen slutade 1-1.
Ibland straffas dumheten omedelbart, men den kan också förklaras med "Pära-andan": aldrig ge sig, bara kämpa, en för alla och alla för en.
Ett lag som skall vinna guld, får inte råka ut för många skador. Guldåret 1936-37 spelade jag alla matcherna och AIK använde totalt bara 14 spelare för de 22 seriematcherna! Däri låg en del av vår styrka. Laget behövde sällan ändras. Varje spelare var av Pära, Birger Nilsson och Thodde Malm handplockad för sin plats i elvan - och bakom dem fanns en nästan jämbördig reserv. Det gällde att aldrig släppa in honom, ty då visste man ju inte om man någonsin kunde få tillbaka sin plats.
I vårt guldlag 1937 hade vi hårda men absolut justa försvarsspelare som Valter Lundgren, Valter Sköld och Sven Andersson. Att Svenne skulle ha varit ett råskinn är bara en myt. Han var stor, kraftig, resolut och viljestark, men under alla de år jag spelade med honom såg jag honom aldrig göra en eftersläng eller en medveten ojusthet.
Vi kunde spela en resolut fotboll i försvaret, men vi spelade aldrig "tät" fotboll. Många av oss skulle aldrig ha fortsatt då. Pära, Thodde och Birger skulle inte ha tillåtit det. Deras råd var alltid: "Spela spelet, spela till varann, spela för laget, men spela så att du själv har roligt."
Vi hade ett underbart lag 1937: Gurra Sjöberg, Valter Lundgren, Valter Sköld, jag själv, Svenne, Isse Eriksson, Niggern Josefsson, Lillis Persson, Olle Zetherlund, Tomten Söderström, Lill-Acke Nilsson. Vi passade faktiskt ihop perfekt både som spelare och människor. Det gav guld.
Vi var aldrig så järnhårt bundna till något system, som man är i dagens fotboll. Ingen behövde gå in för att "döda" en viss motspelare. Inte ens om motspelaren hette Gunnar Gren, som jag själv hade på min lott litet då och då. Päras order var alltid: "Försök inte ta bollen ifrån honom, det kan du inte, ty han är alldeles för teknisk. Försök bara driva honom utåt kanterna, så att han inte blir farlig i mitten". Och det var vad jag försökte göra för att neutralisera denna Sveriges tillsammans med Lillis Persson främste fotbollsspelare genom tiderna.
Det enda system vi hade var att anfallen skulle byggas upp på yttrarna, men inte för att som numera försvarsspelare skall springa med bollen framför sig 70-80 meter, utan genom att spela fram bollar till Niggern och Lill-Acke. De kunde sedan själva välja mellan att slå in eller skjuta mot mål. I mitten fanns alltid kanonen laddad: antingen Olle Zetherlund eller Lillis. Däremot fick Tomten gärna vara litet långsam och trolla med bollen innan han fick fram en välgräddad macka till yttern eller centern. Vi använde hela planen för vårt spel och det gav inte bara mål utan också nöje både åt oss själva och åskådarna.
Men fotboll vinns inte bara på planen. Segrarna grundläggs utanför denna och inte sällan av dem som aldrig någonsin är med på gräset. Vi i guldlaget 1937 hade lyckan att ha en makalös ledare i Birger Nilsson. Han var en av oss, men samtidigt var han mer än en far för oss. Vi bar med oss hans kloka ord och stimulerande tro på oss varje gång vi gick in på planen.
I vår första seriematch våren 1937 mötte vi Kamraterna i Norrköping en söndagsmiddag i april. Norrköping kämpade för livet (ramlade också ur denna serie) och pressade oss stenhårt. De hade stolpskott och situationer i massor. Vi kämpade tillbaka så gott vi kunde och lyckades högst orättvist vinna med 1-0.
Det var en betydelsefull match för oss. Den hade satt oss på ett hårt prov redan från början. Vi var litet betänksamma, tyckte att vi spelat dåligt och satt tysta i omklädningsrummet efteråt, väntande på Päras, Thoddes och Birgers kommentarer. "Vi reser direkt tillbaka till Stockholm och äter en enkel middag tillsammans innan vi skiljs. Då kan vi tala om matchen, inte nu." Pära nickade instämmande.
Vi tänkte att de var lika missnöjda och besvikna som vi, och att vi skulle få hård kritik innan vi gick hem och lät nattsömnen dra en slöja över spelet på Idrottsparken i Norrköping.
Vi kom till restaurang Tattersall. "Det är svårt att få bord idag", sa Birger. "Men en trappa upp, ordnar man visst någonting åt oss." Dörrarna slogs upp till festvåningen. Där satt alla våra fruar och fästmör och väntade på oss.
Om den där matchen i Norrköping talades aldrig ett ord. När vi kom ut på planen följande söndag gällde det invigning av nya Råsundastadion. Motståndare var Malmö FF. Lill-Acke Nilsson gjorde första målet. Vi vann med 4-0. Sedan var det raka spåret till guldet.
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
