ÅKE "CARNERA" ANDERSSON - NUMMER ETT AV HITTILLS FYRA

Åke "Carnera" Andersson, en av hittills fyra Åke Andersson i AIK:s allsvenska lag, kom till AIK från Gais 1939 och han var under krigsåren AIK:s ständige ytter. Liten och tunn, med sin speciella göteborgshumor, var Carnera en riktig breddare. Han gjorde 12 A-landskamper och blev AIK:s 50:e landslagsman. Efter åren i AIK stannade han kvar i Stockholm och spelade en tid i Rålambshovs IF.

ÅKE "CARNERA" ANDERSSON - AIK:s 50:e LANDSLAGSMAN
Åke "Carnera" Andersson kom till AIK från Gais 1939 och blev krigsårens ytter i AIK. Han var en duktig ytter, en riktig "breddare" som låg bakom många av AIK:s mål. Åke var fotbollsspelare och han spelade aldrig, som så många andra under dessa år, någon bandy eller ishockey. Han var liten och tunn, med en speciell göteborgshumor.

Våren 1938 hade Gais åkt ur Allsvenskan. Ändå höll Åke en plats i Sveriges VM-lag i Frankrike, han spelade vänsterytter i 2-4 förlusten mot Brasilien i Bordeaux. Men division 2-spel var inte tillräckligt för en VM-spelare så när AIK uppvaktade Åke lämnade han Gais för AIK. När han som AIK-spelare åter drog på sig landslagströjan blev han AIK:s 50:e landslagsman. Ett par år senare var han med när Sverige, efter bland annat tre mål av Henry "Garvis" Carlsson, besegrade Tyskland med 4-2 inför ett fullsatt Råsunda. Matchen spelades i oktober 1941, samtidigt som Nazi-Tyskland tycktes oövervinnerliga på Europas och Nordafrikas slagfält. Politiskt kunde matchen starkt ifrågasättas men spelarna, som Åke Andersson, var med för att spela fotboll. Och det gjorde man.

1941 spelade Åke Andersson tillsammans med Henry "Garvis" Carlsson. Garvis beskriver i sin bok "Raka spåret" samarbetet mellan just Garvis och Åke:
"Tillsammans med Åke Andersson bildade vi en något sånär stationär högerwing. Följden blev att vi hittade varandra bra. Åke var verkligen en bra ytter att spela ihop med. Vi visste precis på millimetern hur bollarna skulle läggas - efter 3 pass var Åke i regel fri. Det var alltid samma modell - ett par snabba pass och så en boll fram just där Åke hade full fart förbi backen."

Åke hade en speciell göteborgshumor. Ture Olander, målvakten som för det mesta fick stå i skuggan av Gustav Sjöberg, berättar en historia om Åke:
Åke hade vid en resa till Göteborg köpt en ny hatt (alla hade hatt på den här tiden) och när laget skulle åka hem sade Åke att "nu får ni alla trampa på min gamla hatt". Så Åke lade ut sin gamla hatt (som han kallade Blåa Kalle) på tågperrongen och alla trampade på den. Men när Åke samlade ihop resterna av den trampade hatten upptäckte han att det var den nya hatten. Hans gamla "Blåa Kalle" fanns kvar otrampad.

I Gais 100-årsbok finns följande historia om Åke:
"Åke "Carnera" Andersson steg på Landalavagnen vid Kapellplatsen och sade med något beslöjad röst:
- Här ser ni en riktig AIK-are som därtill spelat både i landslaget och VM. Så nu är det bara att lämna plats åt en äkta lirare.
En herre tittade storögt på uppstickaren och sade:
- Vet du inte vem jag är då?
- Nej, varför skulle jag veta det?
- Det var jag som hjälpte dig hem i natt...

Det var alltså inte bara roliga historier när Åke var i farten. Flera är de lagkamrater som beskriver hans alkoholproblem och att det inte alltid var så roligt när det blev för mycket brännvin. Åke bodde under hela AIK-tiden, och många år därefter, i Fredhäll på Kungsholmen i Stockholm och några år på 1960-talet i Gamla Stan. Efter det att han slutat i AIK 1946 spelade han en tid i Rålambshovs IF.

Text: Anders Johrén (2004)