R:et Eklöw på Idrottsbladet:
"Söndagens fotbollsjuridiska fall var den straffspark, som Elfsborg fick efter 5 minuters spel och på vilken boråsarna togo en betydelsefull ledning med 1-0 i seriefinalen. Experterna emellan förblev den dagens speciella samtalsämne trots eldsvådor och andra extranummer, och på måndagseftermiddagen ringde åtskilliga Stadionåskådare till Idrottsbladet för att efterhöra vår synpunkt på saken. En analys av fallet kan därför vara på sin plats.
Situationen var alltså denna: Grahn lättar en ballong mot mål. Sven Andersson ligger och bevakar Sven Jonasson, men denne låter bollen passera till Åke Samuelsson, vilken som vanligt faller upp i det fria området bakom storcentern. Samuelsson går direkt på mål, men nu upptäcker Sven Andersson den överhängande faran. Han släpper markeringen av Jonasson och jagar i stället ikapp Samuelsson. Visserligen hinner Sven aldrig upp jämsides med denne, men i sista stund fläker han sig, kastar fram "längsta benet" och slår undan bollen utåt hörnflaggan till. Den överraskade Samuelsson faller över Sven Anderssons utsträckta ben... och Flisberg pekar på straffsparksmärket. Nu frågar man sig: har en spelare rätt att stjälpa kull en motståndare om han samtidigt härmed slår bort bollen från fötterna på denne?
Det hela är i hög grad en s k omdömesfråga. I England skulle en sådan tackling utan vidare godkännas, ty man anser (och kanske med rätta) att bollen i detta fall är det primära. Sven Andersson slår ju faktiskt bort bollen och att Samuelsson faller över hans ben är blott en logisk följd av Svens föregående aktion. Många domare anse emellertid att en spelare icke ha rätt att bringa en motståndare på fall, även om han därvid skulle spela bort bollen. Någon domaretabbe begick sålunda Flisberg icke, då han gav Elfsborg straffspark. Han endast dömde efter den humanitetens princip, som säger att man icke bör bringa motståndarna på fall, trots att man i denna tackling träffar bollen.
För övrigt gjorde Flisberg en utmärkt prestation i den för alla parter påfrestande seriefinalen och motiverade väl sin placering på Svenska Fotbollförbundets internationella domarelista.
När 7 minuter återstod inträffade den stora sensationen i form av en eldsvådeunge på Sofiavägens läktare. Någon hade pillrat ner en cigarettstump mellan golvtiljorna, och bålet flammade upp rätt kvickt för att inom kort nå en bredd på 3-4 meter. Lågorna slog upp mot taket, och röken bolmade nre på planen. Folk började planka in på planen i halv panik, och inom kort var det alldeles svart nere på spelfältet. Flisberg hade ingenting annat att göra än att blåsa av matchen i väntan på Stadions privata brandkår skulle rycka ut och släcka det hela. Medan planen insveptes i rök och beströddes med publik, vaktmästare och polis satte sig de uttröttade spelarna och tog igen sig."
Gunnar Galin i IB:
"Man kan nog lugnt fastslå, att gårdagens match spelades mellan Allsvenskans f n bästa lag. Den gav också en god bild av de båda lagens olika karaktär och de speciella spelmetoder, genom vilka de nått topplaceringarna i serien."
Hugo Sjögren till IB efter matchen:
- Straffsparken tog knäcken på oss. Jag kan inte förstå hur Flisberg kunde döma så strängt - han visst ju i alla fall hur mycket som stod på spel för bägge lagen. Att Samuelsson föll omkull efter Sven Anderssons fläkning behövde ju inte betyda att det begåtts någon ojustheet mot honom. F ö fick Svenne absolut rent slag på bollen och touchade inte ens Jonas ben.
Isse Eriksson:
- Jag vet inte vad det var med mig idag, men dåligt gick det. Fick en smäll i ljumskterakten redan i matchens tidigare skede, som jag sedan hade känning av hela tiden.
Erik Almgren:
- Elfsborg var förtjänt av segern på sin bättre första halvlek, men jag tror inte att de vunnit om de inte fått en så lyckosam start.
AIK:s tränare Pära Kaufeldt:
- Elfsborg var det bättre laget, men våra grabbar hade många fin- fina chanser, som med en gnutta tur kunant resultera. Att få en straffspark på halsen på ett tidigt stadium i en så avgörande match kan ge vilket lag som helst en svår moralisk knäck.
Mr Jones, eller David Jonasson som han egentligen hette, på Dagens Nyheter:
"När ingenting annat hjälpte mot Elfsborg på Stadion beslöt sig Sofialäktaren för att osa ut boråsarna, och då höll det på att ordna sig: AIK ”rökte” in ett mål så att brandlukten blev starkare ändå. Stadion ”brann” riktigt vacker ett slag; eldhärden spydde ut så mycket rök att hela sektionen hoppade över stängslet för att kunna se något av spelet på planen. Det kallades panik av kvällstidningarna. Annars tyckte vi att stämningen var mycket gemytlig. Innan panik uppstår måste väl finnas någon som är åtminstone lite ängslig för någonting. Elden släcktes med en släckare. Brandkåren kom.
Förköpssystemet fungerade briljant. Ingen trängsel någonstans, väl fyllt överallt.
En hopplös teoretisk chans
Elfsborg – Borås – heter svenska mästarna 1936. Elfsborgarna äro värdiga mästare. De spela bättre fotboll just nu än AIK, som kanske kunde spela lika bra om laget inte fastna i Sven Anderssonska centerbackssystemet, som inte visade sig hålla vid allvarlig påfrestning. Vi utnämna mästarna fast saken inte är teoretiskt klar. Om AIK vinner i Borås om söndag med 6-0 eller 7-1 blir AIK mästare i stället. Men AIK vinner inte med 6-0.
Elfsborg gjorde en stormatch. Dess första halvlek gick oljat. Kedjan är jämn. Intet svenskt lag har fem sådana forwards. De fintade som de värsta engelska proffs. Varför fintas det så litet nutilldags, för resten? Mins gamla rävar som Hjelm, Ekroth, Iffa Sven, Börjesson. De kunde sätta sin man ur spel med kroppen och låta bollen gå raka linjen fram. Elfsborg skulle denna gången vinna med uddamålet, intet resonemang om den saken. Endast AIK:s högklassiska slutspurt jämnade för reste ut målchanserna därhän."
DN:s Allison:
"Elfsborg säkrade sin seger i allsvenska serien genom att i seriefinalen annandag pingst besegra AIK med 3-2 (3-0). Matchen, som spelades på Stadion, hade samlat utsålt hus, 20.000 personer, och gynnades av strålande sommarväder. Laget med Sveriges bästa kamratanda lade beslag på svenska mästerskapet i fotboll. Andra lag må protestera, men utan att på något sätt underkänna deras kamratanda framstår i dessa dagar Elfsborg som ett mönsterlag. Enligt alla gängse traditioner borde Elfsborg ha varit nervöst till bristningsgränsen inför seriefinalen mot AIK, men i stället uppvisade Boråslaget ett spel som var helt mästarvärdigt. Stadion bjöd på rök och damm på slutet för att dymedelst hjälpa AIK och betvinga Elfsborg, men inte ens det hjälpte."
Sammanställning: Anders Johrén
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
IFE 0-1 straff (11m) 
Slut på Första halvlek/perioden