Agge spelade fyra säsonger i AIK. Han övertygade inte i debutmatchen då man dagen efter kunde läsa i tidningen att "backen Selling inte var någon ackvisition". Det skulle också dröja ytterligare nästan två år innan Agge på allvar skulle kämpa om en plats i AIK:s förstaelva. Det var 1927 som var Agges stora år som fotbollsspelare. Han medverkade då i 21 av 22 matcher för AIK.
Efter vårsäsongen 1928, i en internationell vänskapsmatch i Stockholm, skadades Agge så allvarligt, ett brott på lårbenshalsen, att hans fotbollskarriär var över. Och inte nog med det. Innan skadan hade läkt ordentligt slogs den upp igen efter att några ungdomar hade ropat falskt alarm vid en badplats. Agge hade hört ropen på hjälp och rusade till men halkade på en klippa och bröt benet på nytt. Konsekvenserna denna gång blev än värre då det ena benet efter operationen blev nästan en decimeter kortare och Agge kom att halta svårt resten av livet. 1928 var dock inte bara bedrövelser för Agge. Han bidrog till "AIK:s revolution" det året. AIK hade under de senaste sex åren inte haft något årsmöte eller på annat sätt demokratiskt vald styrelse. Med 1928 ändrades det och bland andra Ulrich Salchow och Birger Nilsson kom in i styrelsen och lade grunden till AIK:s framgångsrika 1930-tal. Agge kallades senare för en av "AIK:s revolutionärer".
Agge Selling drev egna skoaffärer, först Landerholms skor vid hörnet av Sveavägen/Tegnérgatan och sedan, när det huset revs i början av 1960-talet, öppnade han en ny skoaffär, Sellings skor, på Drottninggatan. När utländska lag kom på besök till Stockholm var det till Agges skoaffärer man gick för att få extra förmånliga priser.
Agge Selling var modern i sitt sätt att se på ungdomar och flickor. Hans dotter Agneta intygar att pappa Agge var mycket noga med att se till att barn och barnbarn skulle få pröva på olika idrotter, att inte specialisera sig förrän man blev lite äldre. Agge var mycket idrottsintresserad. Han såg till att familjen åkte till fjällen varje år, han tog också med sig familjen på AIK:s hemmamatcher åtminstone fram till början av 1960-talet. Och dottern Agneta fick vara med på AIK:s julgransplundringar år efter år. Tillsammans med bäste kompisen Hilmer Borgerling, sångstjärnan, brukade han bland annat gå och titta på boxning. Agge var också en ivrig bridgespelare. Agge Selling beskrivs av gamla AIK-spelare som "en stilig man med många vänner". Så, men också som fotbollsspelaren och skohandlaren, kommer vi att minnas August "Agge" Selling.
Text: Anders Johrén (2002)
August "Agge" Selling skrev 1948 en artikel i AIK:s medlemstidning om synpunkter på aktuella klubbproblem, och att man ska vara stolt över att vara AIK:are. Här följer den artikeln i sin helhet.
Inom vår anrika klubb har vi en sektion under namnet "Gamla AIK-are". Där har jag under många år haft glädjen att inneha en styrelsepost. Det interna arbetet inom denna sektion av vår klubb har kommit mig att tänka på en klubbs problem mer än jag gjorde under min aktiva tid och det är därför som jag nu vill meddela klubbkamraterna mina synpunkter. Det är inte min mening att sätta mig på några höga hästar eller att komma med pekpinnen, men jag har en så stark känsla för AIK, att jag gärna skulle se samma känsla besjäla alla klubbkamraterna, vilket nog tvyärr för närvarande inte är förhållandet.
Bättre kontakt ledare-aktiva
AIK lever starkt på sin fotboll och alla AIK-hatare till trots har "svartingarna" aldrig behövt vidkännas någon degradering inom den svenska storfotbollen - men desto fler ärevedermälen. Det förhållandet tyder på ett högt utvecklat fotbollskunnande men kanske ännu mer på utomordentligt kamratskap och föredömlig sammanhållning. Det oaktat kanske samarbetet mellan ledningen och de aktiva inte varit och inte heller är så friktionsfritt som önskas kunde. Man saknar ofta förståelse för varandra. En spelare kan råka ut för privata svårigheter, som gör att han gärna vill "dra växlar" på klubbens goda vilja att hjälpa. Det är klart, att sådant skall lösas från fall till fall och likaledes står det klart, att en eventuell hjälp måste ske under former, som faller under idrottens lagar. Det är där som jag menar, att förståelsen från de skila lägren skall förefinnas. Inom skolorna har man på senare år börjat införa socialkuratorer, som har till uppgift att hjälpa eleverna och deras målsmän i deras förhållande till skolan. Sådant kan inte en idrottsförening gå in för. Men en mer öppenhjärtig kontakt mellan ledare och aktiva skulle kunna fylla igen den nuvarande klyftan och verka till ömsesidigt hänsynstagande i den rätta klubbandans tecken. En aktiv skall lära sig att inte fordra mer av sin klubb än han kan ge och klubben å sin sida bör inte bara vara dömande myndighet utan lika mycket hjälpande forum under tillåtna former.
Fram för familjeprincipen
Man kan inte köpa in en medlem i en klubb - han måste växa sig in i klubben efter samma principer som gäller i familjelivet. En idrottsklubb är att likna vid en familj och därmed är jag inne på det väsentliga. En stjärnspelare bör icke gälla för mer än någon annan medlem i klubben. Om några år är stjärntiden över och då kanske den gråa vardagen blir gråare än vanligt för den tidigare i sin glans dagar så populäre spelaren. Omkastningen blir för tvär - men den borde inte behöva bli det. Fotbollen är icke allt. Klubben bör i större utsträckning ta hand om sina spelare för föreningslivet och därmed stödja dem i deras sociala utveckling. Då först blir klubben den sammanhållande länken för sina medlemmar, där alla är av lika stor betydelse för klubben. Spelargeneration avlöser spelargeneration men klubben är densamma och de skilda generationerna bör inom klubbens hägn känna det avgörande sambandet, som heter trivsel i kamratskapets tecken. Bort med stjärnkulten och fram för familjeprincipen!
Starkare band mellan unga och gamla
När en medlem har lagt bollskorna på hyllan, så bör han absolut inte även lägga klubben på hyllan. Då har han nämligen sin chans att genom passiv insats inom klubben tacka för de förmåner, som han genom klubben åtnjöt som aktiv. Det behöver inte bli någon ekonomisk uppoffring, men det finns många möjligheter att hjälpa till i föreningsarbetet. Bl a finns sådana möjligheter inom "Gamla AIK-are", som ju är ämnad att vara en stödförening inom den stora föreningen. För mig personligen skulle det vara en källa till glädje, om kontakten mellan "Gamla AIK-are" och den nya generationen knöts fastare. Många har nog den uppfattningen, att en klubb huvudsakligen lever på den unga generationen. Det är ett misstag. De unga behöver de gamlas stöd, deras erfarenhet och inte minst deras uppoffrande inställning till sin klubb.
I detta sammanhang skulle jag vilja komma med ett positivt förslag. Enligt mitt förmenande skulle det vara till stor glädje för AIK, om "Gamla AIK-are" fick insyn i huvudstyrelsen. Varför kan inte som regel en representant från "Gamla AIK-ares" styrelse få säte i huvudstyrelsen.?
Tränare ur de egna leden
När jag nu av kärlek till min klubb gör mina små funderingar, så kommer jag även osökt in på den just nu ganska känsliga tränarfrågan. Jag har en känsla av, att den är färgad av personlig avund och sådant borde faktiskt vara ett främmande begrepp inom en så förnämlig klubb som AIK. Om det nu skulle bli tränarskifte i AIK så undrar jag, om det inte vore möjligt att plocka fram en tränare ur AIK:s egna led. Minns ni t ex hur Knutte Nilsson och Thodde Malm på sin tid upptäckte, tränade och förde fram AIK-spelare? Eller kommer ni ihåg, att "Pära" Kaufeldt har verkat i samma funktion, innan han nödgades övergiva moderklubben för att ägna sin tränarkraft åt konkurrentföreningar. Blodet är som bekant tjockare än vattnet och jag tror, att det moraliskt skulle vara värdefullt med en infödd AIK-tränare. Ett aktuellt namn skulle även Erik Almgren vara.
Avslutningsvis vill jag blott än en gång understryka att ovanstående synpunkter inte är framförda av klanderlusta utan av en stark AIK-känsla. Även om AIK-skutan skulle komma i svår motvind och hota att sjunka, så kommer jag alltid att med stolthet räkna mig som AIK-are och efter ringa förmåga fortsätta att dra mitt strå till stacken. Men jag får säkert stort sällskap, ty alla är vi nog i själ och hjärta stolta över att vara AIK-are och med starka band bundna vid vår klubb.
Text: Agge Selling (1948)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
