Sven Eriksson

I Motala AIF:s jubileumsskrift från 1957 beskriver Sven "Nenne" Eriksson sin första fotbollsmatch 1915, då han ännu inte hade fyllt 14 år, på detta sätt:
"Jag minns det som igår, ty matchen gick på "Kovallen" som för tillfället ej hyste några kritter men jämväl talrika spår efter desamma i form av mer eller mindre färska pannkakor, i vilka både boll och spelare allt som oftast halkade."

Tiden gick och någon gång 1918 fick Sven hoppa in i A-laget, som då kämpade för poängen i Östgötaserien. Sven Eriksson igen:
"Det är mig ett verkligt nöje, att tänka tillbaka på denna tid, då man i sina bästa idrottsår förunnades att kämpa för MAIF:s färger tillsammans med goda fotbollskamrater."

Motala AIF var stadens ledande klubb även då. Men 1914 började man bygga en järnvägslinje som drogs tvärsöver klubbens anläggning (Mellersta Östergötlands Järnväg, "blindtarmen", till Fornåsa). Motalas första Idrottspark låg nära järnvägsstationen. När detta skedde koncentrerades stadens fotbollsspelare till Motala Verkstads IS, som spelade på en provisorisk anläggningn närmare verkstadsområdet. 1920 stod den nya Idrottsparken klar, belägen några hundra meter öster om den gamla, och då "återuppstod" MAIF-fotbollen.

1925 flyttade Sven till Stockholm och AIK och det gamla smeknamnet "Nenne" fick ge vika för "Motala". Det var som Motala-Eriksson han blev känd under sin AIK-tid då han som vänsterytter skulle ersätta den skadade Putte Kock. Sven spelade fyra säsonger i AIK-tröjan och förutom våren 1926 var han aldrig riktigt ordinarie. Men under denna vår spelade han vänsterytter utanför "Pära" Kaufeldt (center) och "Sudden" Wahlberg (vänsterinner).

Sven Eriksson lämnade AIK efter 1928 för att pröva lyckan en tid i IFK Stockholm.

Sven Eriksson utbildade sig till veterinär och i det yrket flyttade han runt i Värmland, Dalarna och Bohuslän. Han var en hängiven bridgespelare, var lite inbunden men samtidigt rolig med en "torr humor". En av hans brorsöner minns att Sven älskade djur, han hade flera schäferhundar, men hade svårare att umgås med barn, han hade svårt att "öppna upp". En egenhet som Sven hade under sina sista år var att han var mycket rädd för att bli förkyld. När han körde bil brukade han ha päls och läderhuva (som gamla tiders motorcykelförare) just för att inte bli förkyld.

Till slut måste vi presentera historien om hur Sven Eriksson tog körkort. Det var i Motala i slutet av 1910-talet. Svens pappa, distriktsveterinären Erik Eriksson, var den förste i Motala som skaffade bil och när denne och Sven skulle ta körkort kom polismästaren ut på Storgatan. Körkortskandidaten fick då köra Storgatan fram, inom synhåll för polismästaren som stod kvar på gatan och tittade på, vända och stanna framför polismästaren. Det körkortsprovet låg till grund för Sven Erikssons fortsatta bilkörande hela livet.

En lång artikel om Motala AIF fram till 1925, skriven av Sven Eriksson, finns att läsa i Motala AIF:s jubileumsskrift från 1957.

Text: Anders Johrén (2002)