Leif Hult

Leif Hult började sin fotbollskarriär i Lommaklubben GIF Nike, några mil norr om Malmö. Leifs två äldre bröder, Nils och Karl-Erik, var hängivna fotbollsspelare så valet för Leif var enkelt. Det var också naturligt att han blev målvakt, liksom Nils, och som målvakt blev han allsvensk först i AIK och sedan i Landskrona BoIS.

Det var genom ungdomslandslaget som Leif kom i kontakt med AIK första gången. I ungdomslandslaget var Bruno Nyberg lagledare, ett uppdrag han hade även i AIK. Efter säsongen 1965 blev Leif erbjuden att följa med AIK på den Fjärran-Östern turné som laget gjorde. Den ordinarie målvakten Arne Lundqvist stannade hemma då hans fru skulle föda parets andra barn. Därmed fanns en plats över till Leif som 19 år gammal fick åka med till Teheran, Bangkok, Singapore, Penang, Hongkong, Tokyo och Kyoto.
- Mitt roligaste minne från AIK-tiden, minns Leif 37 år senare. Det var något helt fantastiskt. Jag delade rum med "Liston" Söderberg, han gav och tog, munnen glappade redan på den tiden. Men en härlig kille.

Men först inför säsongen 1967 gick Leif Hult över till AIK. Arne Lundqvist hade nu lämnat AIK och Leif Hult och Gunnar Lund fick kämpa om platsen som förstemålvakt.
- De första månaderna i AIK var jobbiga. Jag bodde länge på hotell Flamingo innan jag fick en lägenhet i Sköndal, där jag för övrigt blev granne med Owe Ohlsson och Olavus Olsson.

Leif Hult gjorde allsvensk debut i april 1967 i bortamatchen mot Malmö FF - som hade Leifs bror Nils Hult i målet. Leif minns matchen mycket väl:
- Det stod 1-1 när det bara återstod några minuter av matchen. Då fick MFF en billig straff som de avgjorde på. Det var en tuff match på slutet. Och när jag gick av planen vrålade några Malmöiter "Åk upp till Stockholm igen". Det var inte så roligt att höra.

Men redan i matchen därefter gjorde Leif sin bästa match i AIK-tröjan. 2-0 mot GAIS på Råsunda och det "flöt på bra", enligt Leif. Leif Hult var AIK:s förstemålvakt våren 1967 ända fram till matchen mot Hammarby IF. Då fick han hjärnskakning och var tvungen att utgå redan efter 23 minuter. Owe Ohlsson fick ta på sig målvaktströjan men AIK vann ändå matchen med 2-0. Efter det kom Leif inte tillbaka på allvar förrän på senhösten. Och på senhösten spelades hemmamatchen mot Malmö FF, som då var klara allsvenska guldmedaljörer. AIK förlorade med 1-4.
- Min största besvikelse i AIK. Men det var inte bara skadan som satte stopp. Jag gjorde samtidigt militärtjänst på I1 och det bidrog knappast till att vässa formen.

AIK hade 1967 ett rutinerat lag som länge var med och kämpade om de allra högsta placeringarna. Men 1968 blev det värre. AIK tappade en del rutin och det var först i slutomgångarna som AIK räddade nytt allsvenskt kontrakt. Leif Hult var då, 1968, AIK:s förstemålvakt men utan att skapa den stabilitet som ett allsvenskt topplag behöver. Han stod ofta rätt, han var ganska lång och stark men hans spel ute i straffområdet var inte det bästa. Men Leif gjorde aldrig någon succé i AIK. 35 år senare minns han tiden i AIK så här:
- Jag har bara positivt att säga om AIK. Det var en bra erfarenhet. Bruno Nyberg stöttade mig enormt, det var en mycket god kille och en fantastisk ledartyp.Men det var svårt att bo ensam i Stockholm, man kände sig lite utlämnad.

Jim Nildén, en av AIK:s stora spelare på 1960-talet, uppfattade Leif Hult så här: "Leif var lite av en gåta. Han såg stabil ut men var osäker, han klarade inte pressen och han hade nog rätt jobbigt att finna sig till rätta i Stockholm."
AIK:s tränare 1967-68, Ingemar Ingevik, menade att AIK egentligen hade ett mycket bra lag både 1967 och 1968 men att man saknade en riktigt bra målvakt.

1969 kom Ronny Gustafsson till AIK och han skapade den trygghet som laget hade saknat på målvaktssidan. Därmed var tiden inne för Leif Hult att vända tillbaka till Skåne och nu till Landskrona BoIS som var på väg upp i Allsvenskan.

Leif var med om att föra upp Landskrona BoIS till Allsvenskan (1970) och han fortsatte i Landskrona ytterligare några säsonger men fick då vara reservmålvakt bakom Ronny Sörensson. Leif avslutade sin fotbollskarriär i Kirsebergs IF 1982 som då tränades av en ung Tom Prahl.
- Man såg att Tom skulle bli en framgångsrik tränare. Han var stentuff och hade kurage redan på den tiden.

2002 bor Leif kvar i Lomma och främsta fritidsintresset är golf (handikapp 13). Märkligast med Leif Hult är dock att han livet igenom har varit djurgårdare.
- Jag var fascinerad av kraften och styrkan i deras spel, spelare som Sigge Parling. Och Arne Arvidsson var min målvaktsidol. Så även om jag har spelat tre år i AIK så är jag fortfarande djurgårdare.
Så säger Leif Hult, AIK:s målvakt 1967-69, som under den perioden spelade tre allsvenska derbyn mot Djurgården. Och det var inga smickrande resultat för Leif och AIK: 0-4, 0-2 och 0-2 visar att dessa år knappast var några av de stora i AIK:s fotboll.

Text: Anders Johrén (2002)