Roland Magnusson

Roland Magnusson började spela fotboll i Hagalund, i AT-cupen som det hette på den tiden. AIK och Kurt Hamrin var förebilderna men eftersom Hagalunds tränare hade nära kopplingar till Djurgården så var det Djurgården som visade intresse för Roland (som han kallades på den tiden). Efter några år i Djurgården utan att vara riktigt ordinarie (12 matcher på tre år) var några ledare från turkiska Altay i Sverige för att titta på spelare och de föll för Magnusson. Så Roland, som nu blev Turken med hela Sverige, bytte Stockholm mot medelhavets Izmir, en mysig stad med palmer och varmt väder året om. Det blev väl lite si och så med turkiskan så det blev mest engelska, liksom det blev för övriga utlänningar i turkiska ligan, främst jugoslaver. Familjen följde med och även om Turkiet låter exotiskt (det lät nog ännu mer exotiskt 1968) så var det inte så stor omställning. Mycket i till exempel Istanbul var likt Stockholm och fotbollsmässigt kom Roland snart in i spelet. Första året gick det hyfsat, 2:a i serien efter Fenerbahce och 2:a även i cupen efter samma Fenerbahce.

Men efter två år bar det hem till Stockholm igen. AIK var snabbt framme genom dåvarande ledaren Torsten Lindberg och därefter blev det fyra år i AIK. Speciellt 1972 gick mycket bra. Roland minns sitt mål mot Öster som en riktig pärla, ett kanonskott upp i krysset efter inlägg från Yngve Leback. Och då hade Roland bara hunnit vara inne på planen några minuter. Sista året i AIK, 1974, präglades av skador och sjukdomar. Under våren fick Roland ett virus som gjorde att han inte kunde spela eller träna på hela våren. Det gick så småningom över men då var Roland 31 år och redan på väg till Hagalund. Där har han verkat i ett par omgångar både som spelare, spelande tränare och enbart tränare. För fotbollen släpper han inte. Han är fortfarande (2001) verksam som tränare i Rimbo IF i division 5.

Turken spelade oftast yttermittfältare, både offensiv och defensiv sådan. Han fyllde på efter kanterna och var löpstark och snabb. Förutom fotboll spelade han också ishockey, i division 2 (som då var näst högsta serien) i Hammarby innan Turkietåren, och därefter i Österåker. Det sistnämnda var något som Roland inte talade högt om. Ishockeyspel samtidigt som han spelade allsvensk fotboll i AIK var inte rekommenderat.

Den goda stämningen som rådde i AIK är något som Roland framhåller. Det var ett kul gäng med bröderna Leback, Torbjörn Ek, Roffe Zetterlund, Göran Åberg, Jörgen Bengtsson, Sanny Åslund och alla de andra från det tidiga 70-talet. Och Roland har fortfarande god kontakt med flera av dessa profiler bland annat genom att han är med i AIK-ringen, den församling av gamla AIK:are som brukar träffas en gång i månaden. Och att Roland är och förblir Turken även i de sammanhangen visar följande historia:
Roland ringde upp Sanny Åslund när denne var nytillträdd VD i AIK Fotboll. "Hej, det är Roland", sade Roland. "Vilken Roland?" sade Sanny. "Roland Magnusson", sade Roland. Sanny var fortfarande oförstående. "Turken alltså", sade Roland. "Jaså Turken. Men varför sade du inte det?", sade Sanny, som därefter fortsatte prata med Roland som de goda kamrater de är efter att ha känt varandra i nästan 30 år.

Text: Anders Johrén (2001)