Björn "Butta" Johansson

Björn Johansson, kallad "Butta" sedan åren i Helenelund då det i laget fanns ytterligare en Björn, kom till AIK första gången som 12-åring. Det var kompisar i Edsbergs IF som gick över till AIK och Björn hängde på. Han var med upp till juniorlaget men han kände där att det var ett stort steg, alltför stort, upp till A-laget. I stället gick han till Helenelunds IK där han spelade sina första år som senior.

Sommaren 1982 kom Butta tillbaka AIK. Men det var inte långt borta att han i stället gått till Djurgården. Han hade tränat med Djurgården men avstått från att gå över för att, som han säger, "det var så rörigt i klubben". Så när AIK hörde av sig var valet lätt.

Allsvenska debuten

Butta kom till ett AIK som slogs för sin allsvenska existens. Men genom Björn Johansson, och likaledes tillkommande målvakten Göran Hagberg, fick AIK ändå lite stadga och på Buttas fem första allsvenska matcher i klubben förlorades inte en enda. Debuten skedde borta mot Brage i en match där Dagens Nyheter gav "överbetyg åt allsvenske debutanten Björn Johansson". I bortamatchen mot IFK Norrköping en månad senare blev Butta matchhjälte för första gången. AIK hade vänt 0-2 till 2-2 när Butta med sju minuter kvar av matchen gjorde segermålet. Det var Ove Rübsamen som frispelade Butta som hade ett mycket lätt jobb att överlista en totalt övergiven IFK-målvakt.

Trots lyftet för AIK blev det ändå kvalspel mot Djurgården för att hänga kvar i Allsvenskan. AIK vann första matchen med 2-1 och i returen på Råsunda var det Butta som säkrade fortsatt allsvenskt spel genom att nicka in 2-1 på Ove Rübsamens inlägg. Matchen slutade 2-2 och AIK klarade sig kvar med sammanlagt 3-2.

1983 tog Butta och AIK ett rejält kliv framåt. AIK vann Allsvenskan (men åkte ut mot IFK Göteborg i SM-semifinalen) och Butta spelade omväxlingsvis forward och vänstermittfältare. Han gjorde ett avgörande mål, hemma mot svenska mästarna IFK Göteborg i en match som uppmärksammades rejält i det allra första programmet av Lilla Sportspegeln.

Drömmålet

1984 blev Buttas bästa år i AIK. Han spelade samtliga 22 allsvenska matcher och han gjorde sitt livs drömmål. Det kom i hemmamatchen mot IFK Norrköping 13 maj och Lasse Olsson i Expressen hyllade Butta och målet:
"23-åringen gjorde det vildaste glädjeskuttet på härligt gröna men förrädiskt ojämna Råsundamattan. Men jag hade inte blivit ett dugg förvånad om han lyft ytterligare nån meter mot den blå himlen - inte efter det målet!
Tid: tio minuter in på andra halvlek med AIK i ledning 2-1. Plats: tre meter utanför straffområdet där AIK fått frispark därför att Norrköpings målvakt, Jan-Åke Jonsson, tvingats rusa ut på förbjudet område och boxa bort bollen. Och här inträffar det som vi ibland ser i TV-sportens matchsnuttar utifrån Europa men så sällan live här hemma. Thomas Bergman sätter skon under bollen, lyfter upp den till knähöjd för Björn Johansson att klappa till på volley. Bollen beskriver en bana som är typisk för en perfekt överskruvad stöt, först stigande, sen snabbt sjunkande innan nätet fångar upp den, ganska så nära det högra krysset."

Så långt Expressen. 22 år senare minns Butta fortfarande målet i detalj.
- Jag var bra på att skjuta långskott och jag och Bergman hade tränat på just det här upplägget.

Butta var en av tränare Rolf Zetterlunds stöttespelare även 1985 men det gick inte riktigt lika bra det året, varken för Butta eller AIK. Butta drabbades till exempel av en skada veckan före finalen i Svenska Cupen vilket gjorde att han missade finalen och cupsegern mot Öster. Björn Johansson lämnade AIK efter säsongen och varvade ned, i fotboll, i Helenlund och senare i mindre klubbar.

Bandyspelaren

Men han varvade definitivt inte ned som idrottsman. Butta hade hela tiden parallellt med fotbollen spelat bandy i Helenelund. Han kom att spela närmare 200 allsvenska bandymatcher och var nog bättre i bandy än i fotboll. Han spelade fem år i Selånger från Sundsvall, ett par år i Sirius och han gjorde även kortare gästspel i Örebro och Vetlanda BK. Han var konditionsstark och målfarlig och han var kvar i den yppersta bandyeliten över sin 40-årsdag. Butta är förmodligen den sista, eller åtminstone en av de allra sista, som kunde kombinera elitspel i två så krävande idrotter som fotboll och bandy.

Även som fotbollsspelare var Butta konditionsstark. Han kunde springa nästan hur mycket som helst på sin ytterkant och han slog bra inlägg. Han menar själv att han hade mer fantasi som fotbollsspelare innan han kom till AIK, det blev mer stereotypt i AIK. Kanske saknade han mer tuffhet i närkamperna för att kunna ta steget upp till landslagsnivå.

Butta lyfter fram matcherna i UEFA-cupen mot Dundee United 1984 som bästa AIK-minnen, trots storförlust på bortaplan. Bästa matchen, enligt Butta själv, gjorde han mot Hammarby hösten 1982, trots förlust 0-3.
- Det var första gången jag spelade mot Hammarby. Vi förlorade men det gick mycket bra för mig personligen. Det blev en helt annan stämning i derbymatcherna, med roligare fotboll, när vi spelade inför 20.000 åskådare i stället för de vanliga 4-5.000.

Även Dagens Nyheters Bernt Rosqvist noterade Buttas insatser i derbyt som AIK:s klart bäste under rubriken "Synd om Butta", syftande dels på hans goda insats i matchen (och ändå förlust) och dels på att han oförklarligt blev avblåst i ett utmärkt målläge.

Björn Johansson har alltid varit sitt Sollentuna trogen. Han har sitt eget byggföretag, tycker om skärgård och båtliv, och har inte så mycket kontakt med tidigare AIK-kamrater.
- Vi umgicks egentligen bara i samband med träningar och matcher. Var och en åkte sedan hem till sitt.

Till sist en historia med Jyrki Nieminen i huvudrollen. Butta berättar:
- Vi körde intervallträning vid sjöarna i Solna-Sundbyberg. Februari månad och snömodd. Roffe Zetterlund stod med klockan i handen när vi körde 800 meter, sedan hade vi någon minuts vila och så körde vi igen. Vi sprang som dårar och när vi kom fram till "målet" vände vi oss om och såg Jyrki Nieminen lugnt komma gående. "Varför springer du inte?", ropade Zetterlund. Och Jyrki svarade på sin härliga finlandssvenska dialekt: "Jag ska vila lika mycket som alla andra".

Text: Anders Johrén (2006)