Thomas Johansson spelade alla ungdomsår i Håbro IF, debuterade 14 år gammal i division 6, men kom som 19-åring till Bro IK där en viss Hasse Backe var tränare. Genom Hasse fick AIK upp ögonen för den målfarlige forwarden och inför en vänskapsmatch mot Arsenal(!) i augusti 1981 tog AIK genom lagledaren Lennart Hemming kontakt med Thomas. Thomas fick spela andra halvlek med sitt svenska favoritlag mot sitt engelska favoritlag. Det blev en omtumlande upplevelse för Thomas att gå direkt från division 3-spel till Råsunda med AIK mot Arsenal.
Thomas fick alltså spela i matchen mot Arsenal, som var en del i AIK:s 90-årsfirande. Thomas hade inte ens träffat sina lagkamrater i AIK före matchdagen utan han mötte Sven Dahlkvist och alla andra storheter bara timmarna före matchen.
Debut mot Arsenal!
- Det var en otrolig upplevelse, minns Thomas med nästan 23 års distans. Jag blev mycket väl bemött och jag minns att Rolf Zetterlund, AIK:s tränare, tittade på mina skor och undrade "vad det var för båtar?". Jag brukade ha 42:or för jag gillade att ha några extra centimetrar framme vid tårna men Roffe gav mig ett nytt par i storlek 39.
Thomas fick spela i andra halvlek och han höll på att göra mål redan första gången han rörde bollen, efter två minuter. Till Dagens Nyheter sade Thomas efter matchen:
- Jag kom för långt ut åt höger och fick inte till en riktig träff. Jennings hann emellan och räddade till hörna. Det hade smakat att få göra mål på ett proffslag. Jag tyckte det var en rolig match och jag hade i alla fall ork för 45 minuter.
Thomas fortsatte hösten ut i Bro IK men gick över till AIK inför 1982. Thomas stod fysiskt väl rustad när han kom till AIK, han hade bra kondition efter många extra individuella träningspass och han hade inga problem att jobba hårt både på träning och match. Det sistnämnda gick hem hos tränaren Rolf Zetterlund som omgående fick ett gott öga till Thomas Johansson. Thomas blev en av de ungdomar som Roffe satsade på och han gick direkt in som ordinarie i startelvan när 1982 års säsong satte igång.
Allsvensk debut - som ordinarie i startelvan
Den allsvenska debuten skedde hemma mot de regerande mästarna Öster. AIK vann med 1-0 efter mål av Jyrki Nieminen. Thomas minns inte så mycket av matchen förutom att "det var oerhört stort att komma in på Råsunda, något man hade drömt om". Med Dagens Nyheters hjälp återupplever vi några moment från matchen:
"Thomas Johansson, skyttekung i Bro IK ifjol, leder AIK:s interna skytteliga (åtta mål) i år. Mot Öster var det nära vid ett par tillfällen. Skönaste grejen gjorde han kanske i slutet av den första halvleken. Thomas fintade då en Österspelare, kom man mot man mot rutinerade P-O Bild. En ny fotfint fick P-O Bild ur balans så att denne tvingades fälla Thomas Johansson med gult kort som följd.
- Synd, annars hade jag varit helt fri. Men huvudsaken att vi vann, sade Thomas Johansson."
Allsvensk målskytt - två gånger
Thomas fick vänta till sin sjätte allsvenska match innan han fick göra mål - och då blev det två stycken inom loppet av dryga tio minuter. AIK hade efter den lyckade öppningen mot Öster bara tagit en poäng på fyra matcher och låg näst sist i tabellen inför matchen mot Elfsborg på Råsunda. Men nu vann AIK, med 3-2 och de två första målen gjordes av Thomas Johansson. Så här stod det i Aftonbladet dagen efter matchen:
"I matchen mot Elfsborg kom Thomas första chans i 37:e minuten. Efter schabbel i Elfsborgs försvar fick mittfältaren Thomas Bergman iväg bollen in i Elfsborgs straffområde.
- Jag fick bollen och drog mot mål, säger Thomas Johansson. Målvakten gick ut och jag vrickade bara bollen över honom."
2-0 målet i 48:e minuten sköt Thomas elegant framspelad av Jyrki Nieminen. Sedan blev det inga fler segermål av Thomas under 1982. Han gjorde ytterligare två mål, i en förlustmatch mot Åtvidaberg och i en oavgjord mot Halmstad, men varken AIK eller Thomas gjorde någon riktig succé. AIK fick kvala mot Djurgårdens IF för att hänga kvar i Allsvenskan. Men då, hösten 1982, hade Thomas fått kliva av banan på grund av knäproblem. Han blev borta hela hösten 1982, vintern och våren 1983 och först i juni 1983 kunde han göra come-back. Det var inte sista gången Thomas knän skulle göra sig påminda. Under sin karriär skulle han opereras i knäna inte mindre än 21 gånger! Samt ytterligare en gång i fotleden.
1983 - succéåret
Våren 1983 hade börjat lika dåligt som 1982. En seger på de första sju matcherna (hemma mot Öster, precis som 1982) och AIK sladdade åter i tabellen. I Thomas come-back, där han kom in som 12:e man hemma mot BK Häcken, vann AIK en jämn match med 1-0. Men i matchen efter hände något märkligt, nästan magiskt, när AIK förvandlades från ett medelmåttigt lag kämpande för nytt kontrakt, till Sveriges bästa lag med ambitioner att spela i Europa. AIK vann med 6-0 borta mot Mjällby AIF och Thomas har, mer än 20 år senare, förklaringen till scenförvandlingen:
- Vi hade egentligen ett fruktansvärt bra lag och hade tränat extremt hårt. Nu var också de flesta hela, Bernt Ljung hade till exempel varit skadad hela 1982, samtidigt som vi hade harmoni i gruppen. När sedan Jyrki Nieminen sattes upp på topp så var det enkelt att spela och att göra mål. Jyrki sade "spring", och så sprang jag och Jyrki lade bollar på mig hela hösten.
Redan i nästa match, hemma mot Halmstads BK, gjorde Thomas ett av sina två drömmål i karriären, en språngnick i mål från långt håll. Några matcher senare gjorde han, enligt egen utsago, sin bästa match i karriären då han gjorde tre mål hemma mot Gefle IF i en match som AIK vann med 5-0. Tidigare under året, under den ebarmliga vårstarten, hade AIK förlorat mot samma lag med 0-3.
Och så fortsatte hela hösten 1983. AIK vann och vann och stod till slut som allsvenska seriesegrare, för första gången på 46 år! Men detta år avgjordes SM genom det efterföljande SM-slutspelet där AIK först utklassade Hammarby (5-2 i första matchen, 1-1 i returen) för att sedan ta emot 80-talets storlag i svensk fotboll, IFK Göteborg. I första matchen, borta på Nya Ullevi, gjorde AIK sin kanske sämsta match för året och förlorade med 0-3. I den andra körde AIK fullständigt över IFK Göteborg men segersiffrorna stannade vid 2-0. I slutet av matchen hade Thomas Johansson så när slagit in 3-0 målet, vilket hade säkrat en förlängning, men det fattades några millimeter för att hans sko skulle nå fram till bollen. "Med ett par större skor hade jag gjort mål", hävdade Thomas direkt efter matchen och han vidhåller den versionen 21 år senare. (Minns att tränaren Roffe Zetterlund hade sett till att Thomas bytte ut sina "båtar" mot ett par mindre skor när han kom till AIK).
Drömmålet
AIK fortsatte 1984 i samma överlägsna stil. AIK var obesegrat i seriespel under mer än ett år och Thomas Johansson, tillsammans med Jyrki Nieminen på topp, var ständiga orosmoment för motståndarnas försvar. Men i slutet av säsongen började AIK tappa. "Vi tappade säkerheten, vi blev rädda att förlora", menar Thomas med många års distans. Men AIK kunde fortfarande. Dels i hemmamatchen mot Dundee United (1-0 till AIK efter ett kanonskott från Thomas Andersson) där Thomas Johansson fortfarande grämer sig efter att ha missat ett volleyskott helt fri med den skotske målvakten. Och dels i derbyt mot Hammarby, 3-0 till AIK, där Thomas Johansson gjorde sitt verkliga drömmål. Aftonbladet beskrev målet så här:
"2-0 i 48:e minuten. Den kraftfulle AIK-forwarden Thomas Andersson jagar som en besatt på vänsterkanten, når bollen precis före Hammarby-backen Per Holmberg och skickar iväg en hög lyra över till höger. Där dyker naturligtvis Thomas Johansson upp och tänjer ut högerbenet så långt det går, får halvliggande i luften drömträff på volley.
Typiskt Johanssonskt mål. Inga krusiduller med boll och motståndare, in i luckan och klipp till direkt."
Till samma tidning sade Johansson:
- Det har väl aldrig hänt under min fotbollskarriär att jag gjort mål från längre håll. Näe, straffområdet är min del av planen. Det är där jag gör nån nytta, konstaterar derbyhjälten.
Efter matchen intervjuades Johansson av TV-sporten och på frågan om varför han blev utbytt i den 80:e minuten fällde han då den klassiska kommentaren "fick kramp i båda buggarna".
Så mycket roligare blev det inte 1984. AIK förlorade returmötet mot Dundee United med 3-0 ("vi blev överkörda i andra halvleken"), tappade den allsvenska serieledningen i sista omgången och åkte ut i SM-slutspelet i första matchen mot IFK Norrköping. Och direkt efter säsongen hamnade Thomas Johansson på operationsbordet igen. Det skulle dröja till sensommaren 1985 innan han var tillbaka på fotbollsplanen.
AIK var nära att gå till SM-slutspel 1985, IFK Göteborg gick förbi i sista matchen efter att AIK hade spelat färdigt sin match mot IFK Norrköping. 1986 gick det bättre för AIK, man gick ända till SM-final där den avgörande matchen förlorades mot Malmö FF med hela 5-2.
- Vi gjorde ingen bra match, minns Thomas 2005. Det var inget fel på inställningen men vi spände oss, var rädda för att förlora. I den första matchen, hemma på Stockholms Stadion vann vi med 1-0 men vi skulle ha haft en straff när jag hade ett jätteläge, bara att lägga in bollen, men jag blev rejält bortknuffad.
Ny tränare
Efter 1986 lämnade Rolf Zetterlund tränarskapet i AIK. In kom Nisse Andersson och det blev aldrig någon bra relation mellan Nisse och Thomas. Det skar sig redan i samband med första träningen då Thomas, med AIK:s tillåtelse men utan tränare Anderssons vetskap, hade åkt till Grekland för att provspela med PAOK Saloniki. Thomas har också en hel del synpunkter på hur träningarna lades upp detta år. AIK tappade, från att ha varit i SM-final 1986 till att slåss för allsvenskt kontrakt ända in i slutomgången 1987.
Mer än hälften av alla AIK:s mål
1988 blev Sanny Åslund tränare i AIK. Thomas Johansson utvecklades ytterligare.
- Det märktes att det var en gammal forward som var tränare. Sanny hade mer känsla för forwardsspelet. Det var extra inspirerande för mig som forward. Jag fick tips om rörelsemönster och annat som gjorde att jag blev bättre som fotbollsspelare. Jag hade också förtroende hos tränaren. Jag kände att jag kunde gå mållös från någon match men att det då skulle bli mål i nästa.
Och mål blev det. Thomas gjorde tio av AIK:s 19 mål denna säsong. Trots Thomas alla mål var det inte långt borta att AIK fick lämna Allsvenskan. Med 37 minuter kvar av säsongen låg AIK på nedflyttningsplats. Men två mål i slutskedet, ett av AIK och ett av Örgryte mot bottenkonkurrenten Öster, gjorde att AIK grejade nytt kontrakt.
Efter säsongen fick Thomas Johansson och lagkamraten Thomas Lundmark möjligheten, genom Sanny Åslunds spanska kontakter, att träna med spanska Sabadel. Thomas kunde stanna över vintern men avböjde då de ekonomiska villkoren inte var möjliga att kombinera med familj. Även Thomas Lundmark tackade nej till spel med spanjorerna.
- Det blev lite frostigt mellan oss och Sanny efter det, berättar Thomas Johansson. Sanny hade nog givit ett halvt löfte om att vi skulle spela för Sabadel under vintern men så blev det alltså inte. Samtidigt fick jag ett bud från IFK Eskilstuna och när AIK aldrig förde någon riktig diskussion om fortsättning av kontraktet så valde jag och Thomas Lundmark att gå över till Eskilstuna.
IFK Eskilstuna tur och retur
Det blev ingen lyckad sejour i IFK Eskilstuna för Thomas Johansson. Han fick en svår knäskada redan under den första träningen och kunde återuppta träningen först efter fyra månader. När han väl kunde börja spela matcher var IFK Eskilstuna inte så intresserade längre, eftersom man i avtalet med AIK skulle betala per match som Thomas spelade. Och eftersom Eskilstuna låg i mitten av tabellen, utan möjlighet att gå upp och utan risk att åka ur, var det inte så intressant. Så när det började gå trögt för AIK under hösten 1989 hörde AIK av sig. Thomas kom snabbt tillbaka till AIK och spelade fem matcher. En av dessa går till historien, 5-3 hemma mot Västra Frölunda i en match där Frölunda ledde med 3-0 i halvtid. Då byttes Thomas Johansson och hans bäste AIK-kamrat Robert Veronese in och på mindre än 15 minuter hade 0-3 förbytts till 4-3 som till slut blev 5-3. Thomas Johansson gjorde två mål och 15 år senare har han fortfarande ingen bra förklaring till det som hände:
- Det var en mycket märklig match. Det ska inte gå att göra så. Men man bara flöt förbi dom, de markerade inte ens.
Efter 1989 lämnade Thomas Johansson AIK för gott. Det blev ett par år i Väsby IK (där AIK:s förre assisterande tränare Håkan Ericsson var tränare) och ytterligare tre år i Huvudsta IS.
Thomas var nära utländskt proffsspel vid ett par tillfällen. 1984 var Standard Liège uppe i Stockholm för att granska Thomas. 1986 provspelade han för grekiska PAOK och så 1988 var han i Spanien hos Sabadel. Men det blev av olika skäl aldrig något utländskt spel för Thomas.
Vägen till framgång - och motgång
Thomas Johanssons styrka låg i närkampsspelet. Han drog sig aldrig undan utan gick in med full kraft. "Man ska ha ont när man spelar fotboll", kommenterar Thomas och menar då inte bara närkampsspelet utan också att han gillade att träna, att ta ut sig ordentligt, att ge det sista på varje träning. Det var något som uppskattades av Rolf Zetterlund och det bidrog säkert till att Thomas låg bra till hos Roffe. Svagheten låg i tekniken även om Thomas menar att "jag var mer teknisk än vad folk tror". Thomas hade också en spänst utöver det vanliga. Han har, enligt egen utsago, hoppat över 2 meter i höjdhopp på träning, dock aldrig i någon tävling. Han spelade ishockey i Håbro IF fram till det att han var 15 år då fotbollen tog över.
Thomas Johansson följer fortfarande sitt favoritlag AIK. Han ser i början av 2000-talet kanske hälften av hemmamatcherna och han har kontakt med gamla AIK:are dels genom AIK-ringen (den församling av gamla AIK-spelare som brukar träffas en gång i månaden) och dels är han ibland med när AIK-veteranerna spelar fotboll. Och Thomas har sin förklaring till AIK:s framgångar och motgångar under de senaste 25 åren.
- Vi var Sveriges bästa lag några år i mitten av 1980-talet. Det är Rolf Zetterlund som ska ha cred för det. Vi tränade otroligt bra. När vi körde 2-mål så var det så nära match som möjligt. Det var intensitet på träningarna. Och Roffe visade vägen för oss andra. Han tränade lika mycket som spelarna. Han hade lätt platsat i AIK 1981-83. Roffe vågade satsa på ungdomar som mig själv och Thomas Bergman. Vi hade ett mycket bra gäng.
- Sedan gick det nedåt 1987-88. Roffe försvann och AIK släppte flera andra etablerade spelare. AIK-hjärtat fanns inte kvar i laget och det höll på att gå riktigt illa.
Därmed kommer vi in på AIK:s nedgång under de första åren av 2000-talet. Thomas är glasklar i sin dom över laget:
- Laget har varit för dåligt tränat. När det har kommit en ny tränare vill han vara spelarna till lags. Det har blivit mysträningar och alla i laget har varit nöjda. Men då får man inget bra lag. Det måste också vara en kontinuitet på tränarsidan. Och det måste finnas folk med AIK-hjärta både på och utanför planen.
Thomas Johansson hade, och har, ett AIK-hjärta. Han lider 2005 med sitt AIK som "naturligtvis ska spela i Allsvenskan". Men han har också fått betala ett pris för sin fotbollskarriär. Alla knäskador har gett Thomas men för livet. Han har svårt att jogga och efter en veteranmatch i fotboll har han ont i ett par veckor.
- Men det är inte bara otur, konstaterar Thomas. Jag körde för lite styrketräning och jag vilade för lite.
2005 arbetar Thomas Johansson i ett eget företag, uthyrning av personal som vaktmästare, receptionister, fastighetsskötare med mera, och vid sidan av familj och arbete är en favoritsysselsättning att laga mat, fisk är favoriträtten.
Thomas Johansson tillhörde AIK:s 1980-tal. Vi minns honom som den målfarlige forwarden som aldrig drog sig för att gå in i en närkamp.
Text: Anders Johrén (2005)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
