Tomas Gustafsson var från början yttermittfältare men under gamle AIK-spelaren Bosse Peterssons tränarskap i BP flyttades Tomas ned till en vänsterbackplats 1994. Där blev han helt ordinarie och han fortsatte spela vänsterback resten av sin fotbollskarriär, förutom en tid i FC Köpenhamn där han också spelade högerback.
Hösten 1996 åkte Gary Sundgren till engelska Sunderland för provspel. AIK räknade med att förlora Gary så en ny ytterback behövdes. Tomas "Tobbe" Gustafsson värvades och han gjorde debut redan i november, när AIK spelade en vänskapsmatch borta mot Rosenborg. AIK vann med 2-0 och Tobbe spelade fram till ett av målen. Sedan visade det sig att Gary Sundgren ändå blev kvar i Sverige men då hade Tobbe redan skrivit på för AIK. Det dröjde dock ända till veckan före seriestarten 1997 innan Tomas blev spelklar för AIK i Allsvenskan.
1997
Sju år efter sin allsvenska debut berättar Tomas Gustafsson att det var en stor skillnad mellan BP och AIK. "Man var tvungen att höja sig tre snäpp och visa att man verkligen ville vara med". Och det gjorde han. AIK:s tränare Erik Hamrén gav honom förtroendet redan i premiären mot Helsingborgs IF och under Tomas tre år i AIK missade han bara tre allsvenska matcher.
Tomas Gustafssons främsta minne från 1997 är segern i Svenska cupen. "Då blev man inskriven i svensk fotbollshistoria", menar Tobbe. Den matchen, och den kvällen, var något alldeles extra för honom. AIK låg länge under med 0-1 i finalen mot IF Elfsborg och när AIK satsade framåt i slutet av matchen fick Tomas vara kvar i den trebackslinje som AIK gick över till. Thomas Lagerlöf och Nebojsa Novakovic vände matchen med var sitt mål.
Men 1997 innehöll inte bara framgångar. Sedan Gary Sundgren och Magnus Hedman lämnat AIK under sommaren för spel i Spanien respektive England tappade AIK mark i Allsvenskan. Anders Limpar, Piracaia och Claes Green kom istället men några fullgoda ersättare blev de aldrig. Speciellt AIK:s fiasko mot Primorje i Cupvinnarcupen grämer Tomas Gustafsson.
1998
1998 tog AIK steget fullt ut till att bli en helproffsklubb. Redan 1997 hade man haft frivilliga förmiddagsträningar, som Tobbe för det mesta deltagit i, men 1998 blev förmiddagsträningarna obligatoriska. Efter en trevande inledning vann AIK SM-guldet efter en närmast otrolig avslutning av säsongen. Tobbe minns det mesta från året och han beskriver upplösningen, och framgångsformeln, så här:
- Vi började serien poängmässigt mindre bra. 0-1 förlusten mot Hammarby på våren är mitt kanske bittraste AIK-minne. Vi var klart bättre än Hammarby och ändå förlorade vi. Efter ytterligare en förlust mot Norrköping (0-2) hade vi ett möte där vi fastslog att vi skulle fullfölja den linje vi hade, alla trodde på den, laget och vår tränare Stuart Baxter. Sedan kom Mattias Asper in i målet och Nebojsa Novakovic, den bäste jag har spelat med, gjorde många avgörande insatser. Vi får inte heller glömma Thomas Lagerlöfs uppoffrande och ofta underskattade spel.
- Och sista matchen! Det går inte att skriva ett bättre manus. En frusen plan. Häcken, som var tvingat att ta poäng mot Helsingborg, var redan ur Allsvenskan och hade dessutom bytt hemmaplan till Nya Ullevi. Patrick Englund fick sin näsa spräckt i början av matchen. Ingen i laget trodde att vi skulle vinna guldet. Och så lyckades allt. En helt overklig känsla och firandet blev därefter.
1999
1999 tog AIK och Thomas Gustafsson nästa steg, mot Champions League. Det blev ett av AIK:s allra bästa år någonsin, i konkurrens med guldåret 1936-37. Det var bara det allsvenska guldet som saknades, AIK kom tvåa efter Helsingborg. Tobbe berättar hur han upplevde året:
- Allsvenskan rullade på och medelmåttor, inklusive mig själv, skrevs upp som stjärnor. Vi kände oss snudd på oslagbara och vi borde ha vunnit Allsvenskan detta år. Men två missar, 0-0 mot Djurgården när vi var mitt i Champions League-spelet, och 0-1 hemma mot Halmstad spräckte våra gulddrömmar. Det var väldigt bittert att inte vinna Allsvenskan, speciellt som Helsingborg vann guldet på ett offsidemål. Jag har pratat med helsingborgsspelare om detta och vi är överens om att 1998 var det Helsingborg som borde ha vunnit och 1999 borde det varit vi. Fast då hade vi ju aldrig fått uppleva Champions League hösten 1999.
I Champions League-kvalet började AIK mot Dnepr Transmash Mogilev från Vitryssland. Efter 1-0 borta vann AIK med 2-0 hemma efter bland annat ett konstmål av Tomas Gustafsson (ett mål som han återkommer flera gånger till under intervjun för denna artikel). Aftonbladet skrev så här:
"Tomas Gustafsson fick bollen vid kortlinjen, utmanade två vitryska försvarare - och skickade in bollen vid första stolpen ur ingen vinkel alls.
- Både backarna och målvakten chansade på inlägg, så jag försökte slå bollen på mål. Sen kanske det var lite tur att den gick in, sade Tobbe efter matchen."
Efter segern mot det vitryska laget väntade AEK från Aten i den avgörande kvalmatchen till Champions League.
- Vi trodde verkligen att det var möjligt att vinna. Vi hade en organisation för att hålla tätt bakåt. Och med skicklighet och tur lyckades vi. Sedan garvade man bara när lottningen i Champions League var klar. Barcelona, Arsenal och Fiorentina! Det var fantastiskt att bara vara med.
- Vi var en homogen grupp i tänket och relationen till fotboll. Vi var många kloka spelare som hjälpte varandra. De kom några klasspelare, Pontus Kåmark och Andreas Andersson, och de accepterade ramarna. Och Stuart Baxter hade taktiken, visade oss hur vi skulle göra och gav oss precis vad vi behövde.
Tomas Gustafsson spelade alla matcher i Champions League, förutom hemmamatchen mot Barcelona då han var avstängd. Samma år vann AIK, och Tobbe, Svenska cupen vilket innebar att Tobbe vann en stor titel varje år han spelade i AIK.
Tomas Gustafsson var vänsterbacken som var extremt högerfotad. Inlägg med vänsterfoten var sällsynta. Han var snabb, teknisk och brytsäker. Och han följde ofta med upp i anfallen och skapade farligheter från sin vänsterkant. Förutom målet i Champions League-kvalet gjorde han två mål i Allsvenskan. Det första, mot Ljungskile (i juni 1997), skarvade han in på ett högerinlägg från Pierre Gallo. Det andra, mot Malmö FF (i oktober 1999) var ett långskott som letade sig in till vänster om MFF:s målvakt Ola Tidman. Målet, som betydde 3-0 till AIK, skickade definitivt ut Malmö FF ur Allsvenskan. Notera att Tomas Gustafssons samtliga tre mål för AIK har gjorts i Råsundas norra mål.
Efter AIK
Efter 1999 lämnade Tobbe AIK för att gå till Coventry City FC. Redan tidigt på hösten 1999 hade det varit diskussioner om Tobbes fortsättning i AIK, Tobbes kontrakt med AIK gick ut samma höst, och turerna mellan AIK och Tomas blev en följetång i tidningarna. Tobbe och AIK kom till slut överens om ett nytt kontrakt, vilket innebar att AIK fick en skälig ersättning när Tomas lämnade AIK efter säsongen.
Första tiden i Coventry var kanske Tomas allra bästa tid som fotbollsspelare. Han debuterade hemma mot Arsenal (3-2 till Coventry) och i andra matchen, borta mot Manchester United, spelade Tomas alla 90 minuter och blev utsedd till matchens lirare. Han blev landslagsspelare och kom med i EM-laget 2000. Men i EM-matchen mot Italien blev han allvarligt skadad, korsbandet i ena knäet, och var borta från allt spel i nästan ett år. När han kom tillbaka hade Coventry åkte ur Premier League våren 2001 och engelskt division 1-spel hösten 2001 var inte vad Tomas hade tänkt sig. I februari 2002 kom han till FC Köpenhamn som så när hade blivit danska mästare samma säsong. Det blev man säsongen efter, 2002-03, men när laget firade mästerskapet hade Tobbes karriär som elitfotbollsspelare tagit slut. Hans onda knä opererades ånyo i december 2002 men han blev aldrig bra.
2004 har Tomas Gustafsson gett upp alla planer på en fotbollscomeback. Istället handlar det om att få ett drägligt liv, trots de problem han fortfarande har med sitt knä. 2001 gifte han sig med sin Jessica, och bytte samtidigt efternamn till Antonelius, ett namn som hans systers familj hade tagit. Hösten 2004 avslutar han sina studier på Handelshögskolan, som han påbörjade under sin tid i AIK, och övrig tid går till familjen, företaget i konferensbranschen, www.inspiration.se, som han är delägare i samt golfspel (hcp 5). Han arbetar också som TV-kommentator.
Tobbe ser ofta AIK:s matcher och han har synpunkter på AIK:s fotboll, som från det att han lämnade klubben 1999 har tappat mark vad gäller sportsliga framgångar.
- Det gäller att få karaktärsspelare till AIK. AIK påverkar, alla spelare klarar inte det. Man måste ha karaktär. I AIK engagerar sig människor. Se på publiksiffrorna, trots de mindre goda sportsliga resultaten. AIK:s varumärke är starkare än någon trott. Stor klapp på axeln till alla AIK:are.
Till slut en historia från AIK:s Champions League äventyr. En "älgkeps" vandrade runt laget och spelarna fick till och med tränaren Stuart Baxter att bära denna speciella keps. Men inför Arsenal-AIK förbjöd Stuart spelarna att ha kepsen. Och det var ingen liten förmaning från Stuart utan en rejäl varning. Men spelarna, på Tobbes förslag, klunsade (tävlade med "sax", "sten" och "påse") om vem som ändå skulle bära kepsen på planet till London. Tobbe förlorade förstås och med älgkepsen på huvudet smög han ombord, satt hela flygresan ihopkrupen och lyckades smyga ut ur planet utan att Stuart kom på honom. "Hade han sett den hade jag åkt ur laget, eller något mycket värre", resonerar Tobbe. Efter landningen i London koncentrerade sig både Tobbe och laget på den kommande matchen, Arsenal-AIK, med AIK som det första svenska klubblaget någonsin på Wembley. Där stod det fortfarande 1-1 efter 90 minuters spel. Men i 91:a minuten uppstod en tilltrasslad situation i AIK-försvaret, Tobbe var tvungen att bistå mittförsvaret när bollen kom ut till Thierry Henry som kunde göra 2-1 förbi en maktlös Mattias Asper i AIK-målet. Matchen slutade 3-1, en match som trots förlusten var en av AIK:s allra stoltaste stunder.
Text: Anders Johrén (2004)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
