Mattias Thylander, uppvuxen i Höllviken någon mil utanför Trelleborg, kom 16 år gammal till Malmö FF. Han såg AIK vinna SM-guld, mot just Malmö FF, på Malmö Stadion 1992. Han gjorde A-lagsdebut 1994 och blev med tiden ordinarie i MFF:s allsvenska lag. 1999 åkte skåningarna ur Allsvenskan, för första gången någonsin på sportsliga grunder, och Mattias lämnade Skåne för spel i AIK. |
Övergången till AIK blev klar i mitten av november 1999. Mattias sade då att "AIK är en proffsig klubb med ambitioner att bli ett etablerat topplag i Allsvenskan och nå ut i Europa. Jag tror att klubbytet är bra för min utveckling." Drygt sju år senare sade Mattias så här:
- Jag hade sett AIK som ett tufft gäng att möta med spelare som Krister Nordin, Johan Mjällby, Micke Borgqvist, Gary Sundgren med flera. Det var inga snälla pågar och jag hade stor respekt för AIK. Men jag kom snabbt in i gänget och trivdes jättebra i AIK. Det var goda kompisar både bland spelare, ledare och styrelse. Det är två år jag minns med stor glädje. Jag har bara gott att säga om klubben. När jag spelade i Malmö trodde jag att Malmö var jordens medelpunkt men när jag kom till Stockholm insåg jag att AIK är Sveriges största klubb. Det enda negativa är alla destruktiva handlingar som gruppen Firman höll på med.
Mattias gjorde allsvensk AIK-debut när han blev inbytt mot Häcken 17 april 2000. Dagens Nyheter skrev att "Mattias Thylander gjorde ett bra inhopp" och han fick fortsätta i laget som omväxlande inhoppare och högerback från start. Men på försommaren 2000 ställde tränaren Stuart Baxter Mattias utanför laget och han återkom inte på allvar förrän det hade kommit en ny tränare, Olle Nordin, 2001.
David Beckham? Nej, Mattias Thylander
Försäsongen 2001 blev kanske Mattias Thylanders bästa tid, sportsligt sett, i AIK. I träningsturneringen på La Manga klev han fram som en av förgrundsspelarna i laget. I matchen mot Rosenborg gjorde han ett riktigt drömmål på frispark. Så här skrev Expressen:
"David Beckham? Nej, AIK:s egen frisparksspecialist Mattias Thylander. Till och med gamle Liverpoolstjärnan Kenny Dalglish jublade.
- Kul att den gick i mål. Ända sedan första matchen här nere har jag sagt att ge mig en chans till så sätter jag den.
Första gången, mot Austria Wien, räddade målvakten i bortre hörnet. Den här gången var det ett Beckham- eller Del Piero-läge. Den som stod nära Kenny Dalglish hörde hur denne skrek "Jesus Christ" av pur förvåning."
Trots den fina försäsongen fick Mattias inte heller denna säsong det stora genombrottet. Han gjorde visserligen 21 allsvenska matcher och ytterligare ett mål (i Intertoto-cupen mot Camarthen Town) men gjorde egentligen inga avgörande insatser för AIK.
- Sportsligt blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag kom inte upp i min riktiga nivå mycket beroende på mina ryggproblem så jag är ganska missnöjd med min egen prestation i AIK. Laget borde också ha presterat bättre. Det var lite stökigt i klubben, tränarturbulens och för mycket snack och för lite verkstad.
Mattias lämnade AIK efter 2001 och gick till Halmstads BK där han kände tränaren Jonas Thern. Efter ett par år i HBK och ytterligare en tid i danska Silkeborg (där hans gamle tränare Vigo Jensen fanns) återvände Mattias till sin uppväxtmiljö i Trelleborg. 2007 gör han där sitt andra år, nu som mittfältsspelare.
Hade gärna stannat i AIK
Mattias Thylander var snabb, bra på huvudet, med en funktionell teknik om än inte överdrivet teknisk. Han menar själv att hans största tillgång var att han tänkte fotboll och alltid gjorde sitt bästa för laget. Han hade ett utsökt tillslag på bollen som han tyvärr visade alltför sällan. Han saknade dock spetskvalitet och hade kanske inte den fysik som krävs för att komma på tal för fler än den enda A-landskamp han gjorde mot Litauen 1997.
Mattias Thylander har bara goda ord att säga om AIK. Så vad passar bättre som avslutning än dessa ord från Mattias:
- Jag hejar förstås på Trelleborg och Malmö FF. Men AIK ligger mig också varmt om hjärtat. Jag tycker bra om Black Army, Sveriges bästa klack, och minns med glädje min tid i AIK. Jag hade gärna spelat mer i AIK än de två år jag fick.
Text: Anders Johrén (2007)
|