Visserligen var nederlaget det andra för året, men AIK har ju som intet annat lag varit en hastig gradpasserare, medan Göteborgs-Kamraterna under samma tid funnit sig i att taga emot mycket stryk. Nu hade man emellertid tydligen föresatt sig att visa sina framfötter, nu då det gällde Göteborgsspelarnas vara eller icke vara på vågkammen, nu då det skulle visas hvem som var i besittning af den andans makt och kroppsliga skicklighet, som är att söka blott hos det verkliga mästerskapslaget.
AIK var ingen öfverraskning, eller en i vissa afseenden glädjande sådan. Förutgångna af ryktet som Sveriges lag primus inter pares och detta bestyrkt af målresultatet i olika sommarens och höstens matcher, motsvarande de till fullo publikens högställda fordringar. AIK:s spelare voro med få undantag i synnerligen präktig kondition, ehuru deras spel mer än mostståndarens genererades af den hala planen. Deras formfulländadt drifna passningar och ögonfägnande smekningar af bollen genomfördes ofta lätt och ledigt med den lekande elegans, som är AIK egen, och man såg intet af trefvande eller slumpspel, som så lätt inträffar på en liksom såpad plan.
Anfallskedjan var emellertid, som helhet sedd, icke af fullt samma kapacitet som Göteborgslagets, hvarjämte den mot förmodan icke spelade med fullt samma taktik som den senare. AIK begagnade träget och framgångsrikt sina yttermän till hastiga upplopp, under det Kamraternas flygelkarlar, i synnerhet Borsén, tråcklade sig fram genom kortpassningar med innermän och halfbackar.
Endast få gånger varseblef man triangelspel hos t ex Ansén - Ekroth - Spångberg. Ekroth tycktes mera finna lämpligt föra fram bollen i kompanjonskap med Svensson och Gunnarsson, hvilket för öfrigt nog vore mest tacksamt. Intressant hade varit att kunna draga en parallel mellan de båda lagens wingar, men nu blef icke många tillfällen anställda jämförelser.
Lika svårt faller det sig att sätta betyg för Ansén och Borsén, rättvisan kanske kommer närmast, om man för närvarande anser Ansén farligast och Borsén effektivast. Hjelm och Schylander sällade sig då till Magnusson, hvarigenom hans ansträningar blefvo bättre belönade. Af AIK:s halfbackar var Spångberg icke alltid lyckad. För att konfundera motspelarna tvekade han ofta i valet om hvilken fot som borde begagnas för att spela bollen; man bör emellertid besinna att tiden är dyrbar! Lindström hade ett mödosamt och otacksamt göra mot Börjesson, och bäst kom han till rätta i försvaret. Klas Berg var ganska ineffektiv, lindrigt sagt, och den energifyllda kraften och järnviljan hos Borsén och Hjelm kunde mer mycken tydlighet försätta Berg!
Backarna hade mycket trassliga härfvor att utreda, där endast Malm i nämnvärd grad kunde utfundera innehållet i de anstormande anfallsmännens hjärnor! Blomqvist hade lindrigt arbete i sin svåra ställning på falsk och obehaglig men oundviklig gyttja mellan en lokalpatriotisk (mycket snäll!) publik och Kamraternas farliga batteri.
Kamraternas forwards hafva omnämnts härofvan. Af halfbackarna var Törnqvist en klippa, förbi hvilken det gästande lagets anfallslinje förgäfves sökte föra sina skepp, undet det Holmgren och Eiserman på grund af AIK:s spelsätt voro relativt fria från bevakningstjänst och kunde mera ägna sig åt arbetet med egna forwards pådrifvande.
Backarna voro i sitt vanliga friska gåpåarhumör, hårda och effektiv, inga morsgrisar, kortast sagt liknande Malm. Rylander i mål verkar ännu så länge nervös nybörjare och saknar täflingsvana, har lite svårt att beräkna sitt spel. Han är emellertid säker på foten och har framtiden för sig.
När Hr Thulin blåste till spel hade 4000 åskådare samlats (rekord för året).
Text: Nordiskt Idrottslif
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
AIK Mål 
Slut på Första halvlek/perioden