Idrottsbladet hyllade mästarna:
"Söndagen den 29 maj 1932 skall för all framtid i fotbollshävderna framstå som en märkesdag för Stockholms fotboll, ty då avgjordes definitivt, att 1931-32 års serie- och svenska mästare finnas att söka i huvudstaden. All rättvisa är därmed skipad och ingen lär väl förneka att de elva guldmedaljerna kommit i rätta händer. AIK har varit seriens bästa och jämnaste lag och att formen på sistone förefallit mindre pålitlig, är ganska naturligt, om man betänker, vilken press det måste vara att leda en serie från början till slut.
Den viktiga 32:a poängen sparkade AIK till sig mot Stadiondebuterande Malmö Fotbollförening, ett trevligt och välspelande lag, som med ens vann publikens bevågenhet.
De blivande guldmedaljörerna gjorde sitt livs nervösaste match och speciellt då försvaret. Det blev både si och så med taktiken och det förklarar en hel del av FF:s målskörd. Alla ville hjälpa till och det blev därför ett enda rusande till den punkt, där bollen befann sig. Widlund, som bästa av 19.000, måtte sett de uppkommande luckorna, fick sin värsta pers, sedan han kom till AIK. Men den s k haltande kedjan höll ju jämna steg, när försvaret för en gångs skull svek."
Pära Kaufeldt till IB: - Nog för att det satt hårt åt, då vi vunno svenska mästerskapet 1923 genom att besegra Eskilstuna med 5-1 efter förlängd tid (vid full tid var resultatet 1-1), men dagens "final" var ändock jämnare. Det skall bli skönt med litet semester nu efter de både fysiskt och psykiskt ansträngande matcherna i årets Allsvenska.
Birger Nilsson: - Verkligen roligt att det lyckades oss att vinna guldmedaljerna till Stockholm för ovanlighetens skull. Göteborg och Hälsingborg ha ju förut haft ensamrätt på dem, och det var nästan på tiden att huvudstaden kunde ståta med guldet. AIK:s spel i dag var inte mycket att hurra för, men det är inte så gott att spela bra med ett sådant ansvar över sig som varje man i laget hade i dag. Särskilt gläder det mig att Pära Kaufeldt fick vara med och vinna guldmedaljerna, ty om någon är värd det så är det väl han som hållit på i så många år för att försvara klubbens färger.
J A Karlsson (AIK:s främste supporter): - När AIK har hållit på och harvat i Svenska och Allsvenska serien ända sedan 1910 så är det väl inte för mycket med en serieseger efter 22 år. Det kan väl till och med en göteborgare inse.
David Jonasson, alias Mr Jones i DN:
"AIK:s mästerskap 1931-32 är nu ett faktum. Poängen räcker. Det behöver aldrig bli något dividerande om målkvoten. Inga hårda ord i dag om AIK:s usla spel mot Malmö FF. En serieseger kan visserligen hänga på en enda match, men är man väl så långt har dock en rad granna prestationer måst gå före.
Något mera omänskligt spännande än AIK:s kamp mot MFF torde Stadionpubliken inte ha upplevt på mången god dag. AIK-ledning 2-0, halvtid 2-1. Genast efter pausen utjämning, MFF pressade vilt. Man inbillade sig stundtals ha engelska proffs framför sig i stället för en första årgångens allsvenskar. Det blev både 2-3 och 2-4 – självmål av Massa! – för mästarna, efter tabbar i försvaret, som normala AIK:are aldrig tillåtit sig. De svarta kämpade förtvivlat, men virrigt, till 3-4 (självmål av Zachrisson) och 4-4. Jubel i lägret, strax förbytt i ny förtvivlan: 4-5. Widlund i målet var omöjlig, han hade sin svartaste dag. Sedan som vanligt, strax före full tid, utjämning igen till 5-5. Nästan för mycket händelser. De 17.000 skola säkert sent glömma den dagen. Slutligen fick man vara med om det märkliga att två lag småmaskade tiden ut för att hålla resultatet. MFF dock mest, ty AIK hade tagit tillbaka initiativet. Zachrissons bragd att spela lädret över Stadiontaket är visst den fjärde i Stadions historia. Av de tre föregående är han själv skyldig en."
Sammanställning: Anders Johrén
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
AIK 1-0 Mål 
Slut på Första halvlek/perioden
