Erik Ekblad var född och uppvuxen på Kungsholmen. Och via Kungsholms SK kom han till AIK i början av 1930-talet under en tid när AIK förvandlades till Stockholms, och landets, bästa fotbollslag. Redan under hans första år i AIK (1931-32) vann AIK Allsvenskan men på den tiden utdelades bara elva guldmedaljer, till dem som hade spelat flest allsvenska matcher, så Erik blev utan guldmedalj. Men han bidrog ändå i hög grad till AIK:s mästartecken.
Under 1930-talet gjorde AIK årligen turnéer ute i Europa och 1934 var Erik med på AIK:s Engladsturné med matcher mot West Ham (förlust 6-1) och Luton (seger 3-2). Men efter 1934 förlorade Erik den ordinarie plats han haft i laget under drygt två säsonger. Det blev bara några sporadiska inhopp i A-laget 1935-37.
Erik Ekblad var en oöm slitvarg med bra kondition och fin speluppfattning. Han spelade nästan alltid vänsterhalvback. Eriks brorsdotterson Johan Hollvik berättar att Erik Ekblad alltid var glad och att han var stamgäst på Gillet där han tillbringade många söndagar både själv, med sin fru och så småningom med sina syskonbarn. Fritiden handlade, även efter den aktiva karriären, mycket om idrott. Sedan hustrun Karin gått bort levde Erik de sista åren mycket ensam. Erik Ekblad var den snälle, ömsinte mannen som var med och bidrog till AIK:s svenska mästerskap 1932.