David Jonasson, eller Mr Jones, skrev i DN:
"Slutmatchen var tam. Det är roligare när poängens skuggor sväva över vattnet. Men stora, nya sensationer inträffade. Sven Andersson bad en motspelare om ursäkt och räckte fram handen, och Massa klappade vänskapligt en gaisare i ryggen, sedan han stjälpt ikull honom. Detta gjorde ett mäktigt intryck och var god propaganda. AIK befinner sig nu i en downperiod. I alla fall låg laget betydligt närmare segern mot Gais, som räddades dels av sin enastående placeringssäkre målman O Bengtsson, dels av aikåarna Wahlberg, Knut Johansson och Lillis Persson, vilka undveko att göra mål på en del upplagda tillfällen.
Det otroliga har alltså hänt att ett fotbollslag från Stockholm står som svenska mästare. Med anledning härav har Göteborgspressen analyserat situationen och funnit att AIK inte äro värdiga mästare, utan ha tur och spela dålig fotboll. Eftersom göteborgarna inte klarat sig fullt lika bra i serien får allmänheten sedan själv räkna ut hurdan fotboll för närvarande spelas i Göteborg. Minnet av Stockholms första fotbollsmästerskap sedan de nya seriernas tillkomst 1924 är intimt förknippat med de sura kommentarerna från Göteborg."
Idrottsbladet:
"En AIK- och Gais-supporter på Sofialäktaren, vilka väl båda hade sett litet för djupt i glaset innan matchen, åkte ihop i ett riktigt ordenligt kurr under publikens vilda hejningar. Spelet på planen glömdes helt, och först när en vaktmästare lade vantarna på bråkmakarna och bar dem ut ur Stadionborgen kastade man ögonen på matchen, vilket blev lagom för att se AIK:s mål.
På kvällen höll AIK en avslutningsfest för den gångna serien på Hasselbacken. Stämningen var naturligtvis hög, man hurrade och sjöng, och höll tal omvartannat. Spelarna erhöllo, som belöning för den seriesegern små minnesgåvor av klubben.
Under kvällen anlände ett stort antal telegram. Bl a hyllade Admira Wien de nykorade svenska mästarna på detta sätt. Bland de många telegrafiska lyckönskningarna märktes från Örgryte, Göteborgs- Kamraterna, Malmö FF, Hälsingborgs IF, Malmö BI, Sandvikens IF och Hammarby IF. Deessutom hade flera beundrare och beundrarinnor landet runt sänt gratulationer."
Mästarna
Endast de elva som spelat flest allsvenska matcher fick, enligt Svenska Fotbollförbundets statuter, allsvenska guldmedaljer. De borde ha varit:
Axel "Massa" Alfredsson, Sven Andersson, Eric "Lillis" Persson och Hugo Sjögren, alla 22 matcher.
Per Kaufeldt, Wilhelm "Mulle" Petersén och Eiwar Widlund, 21 matcher.
Knut Johansson 18 matcher. John "Jompa" Nilsson 17 matcher. Nils "Gävle" Nilsson 13 matcher och Åke Sigrell 12 matcher.
I AIK:s officiella skrifter står dock Ernst "Sudden" Wahlberg, och inte Åke Sigrell, som den 11:e spelaren. Detta trots att Wahlberg bara spelade 11 matcher mot Sigrells 12. På "Fråga AIK" har denna fråga tidigare utretts. Så här stod det på "Fråga AIK - 2002".
"1932 utsågs bara elva svenska mästare, normalt de elva som spelat flest allsvenska matcher för guldlaget. I AIK:s fall var det inga problem att utse de tio första. Den som spelat flest matcher som nummer elva är Åke Sigrell. Men i AIK:s skrifter, och även i andra skrifter, har Ernst "Sudden" Wahlberg stått som den elfte guldmedaljören. Anledningen till detta bör ha varit att Åke Sigrell spelade 10 av sina 12 matcher på hösten (man spelade ju höst-vår på den tiden) och ingen av de fyra sista matcherna för säsongen. Ernst "Sudden" Wahlberg spelade 8 av de sista 10 matcherna på våren, varav alla de sista avgörande matcherna för guldet. Vi tror, men är inte helt säkra på, att Sudden som i hög grad var bidragande i vårens avgörande matcher som en konsekvens av det också fick vara med och ta emot guldmedaljen. Åke Sigrell som framför allt var med i höstmatcherna "glömdes bort". Kanske fanns det också i åtanke att Sudden Wahlberg varit en av AIK:s stora profiler ända sedan början av 1920-talet (och ordinarie i laget ända sedan Allsvenskan startade 1924) medan Åke Sigrell bara gjorde sin tredje säsong i AIK varav de två tidigare bara några enstaka matcher. Sudden som guldmedaljör blev sedan en "sanning" som har upprepats i alla sammanhang i snart 70 år. Men den rättmätige ägaren till guldmedaljen är alltså Åke Sigrell. Det fattades aldrig något formellt beslut att Sudden Wahlberg skulle ha medaljen.
AIK:s störste historiekännare genom tiderna, Tore Nilsson, skrev 1993 i ett brev just detta. Han menade då, 1993, att allt tyder på att Åke Sigrell ska ha varit den rättmätige guldmedaljören. Tore Nilsson lever inte längre men andra AIK-historiker som Fråga AIK:s redaktion har varit i kontakt med håller med om detta. Den rättmätige guldmedaljören 1932 är Åke Sigrell."
Till detta kan läggas att Wahlbergs frånvaro i höstmatcherna berodde på skador. En frisk Wahlberg hade antagligen medverkat i de flesta matcherna under året och Sigrell sågs som Wahlbergs ersättare. Det kan kanske också ha påverkat att Wahlberg sågs som den 11:e guldmedaljören.
Sammanställning: Anders Johrén
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
Slut på Första halvlek/perioden
GAIS 0-1 Mål 