AIK gällde naturligtvis som jättefavorit inför matchen med tanke på tabelläget, och dessutom kom ÖIS till spel utan småskadade Marcus Allbäck och Pavel Zavadil. AIK fick jämfört med senast tillbaka Bojan Djordjic som var återställd efter sjukdom, och tog plats till vänster på mittfältet. Matchen inleddes ungefär som väntat, AIK ägde mycket boll och stressade inte, utan byggde successivt upp ett markant spelövertag, mot ett Örgryte som dock visade självförtroende i den taktik man valt för matchen med ett tillbakadraget försvarsspel, intensiv press på bollhållaren och snabba kontringar med mycket folk, en taktik som fungerade väl i ca 40 minuter.
För AIK hade svårt att ta sig någon vart på offensiv planhalva. Emellanåt spelade man närmast enligt taktiken ”långa bollar på Bengt”, vilket hade kunnat fungera om inte planens enda Bengt varit motståndarnas målvakt. Men de gånger AIK tog sig fram efter marken, och då oftast längs kanterna, vart det nästan alltid farligt. Som i den 24:e matchminuten när Flávio spelade en fin djupledsboll på Iván Obolo som avslutade direkt, men Bengt Andersson i ÖIS-målet gjorde en skicklig räddning. Knappa kvarten senare var det nära igen för Obolo, efter att argentinaren vunnit boll på offensiv planhalva och skickat iväg ett fint skott från högerkanten av straffområdet.
Örgryte hade dock däremellan stuckit upp på ett par hyfsade kontringar, men hittade aldrig riktigt fram till avslutningslägena för att hota hemmalaget. Istället gjorde AIK 1-0 bara minuten innan pausvilan, Martin Kayongo-Mutumba fick en passning från Flávio, avancerade skickligt in i offensivt straffområde och avslutade med ett lågt skott intill närmaste stolpen.
Den andra halvleken inleddes med en intensiv AIK-dominans. Man ägde i stort sett allt bollinnehav, visade stort tålamod i anfallsspelet och skapade också många målchanser. Efter bara drygt fem minuters spel hade Flávio och Martin Mutumba haft varsitt fint skottläge att öka på ledningen, dock utan att lyckas. Men i den 56:e matchminuten skulle 2-0 komma. En fin långboll av Jos Hooiveld från mitt på egen planhalva nådde Iván Obolo som efter en magnifik nertagning i offensivt straffområde revs ner av Örgrytes mittback David Leinar, och straffsparken var odiskutabel. Lika odiskutabelt är det vem som lägger straffsparkarna i AIK, Markus ”Mr 100%” Jonsson stegade upp och var lika säker som vanligt från elva meter, straffen satt fint placerad till höger om Bengt Andersson.
Därefter sänkte AIK tempot något, såg till att vårda bollinnehavet än mer än tidigare, men fortsatte ändå att skapa anfall. Örgryte, som gjort ett byte redan i paus, gjorde vad man kunde och ganska snart bytte man in ytterligare två spelare, och försökte flytta upp positionerna i planen. Men den stora skillnaden mellan lagen var förmågan att hålla bollen inom laget i längre perioder och etablera ett tryck mot motståndarmålet. På den punkten var det betydande klasskillnad mellan lagen. Efter AIK:s 2-0 blev dock spelet lite mer böljande när ÖIS började satsa lite mer framåt i ett försök att få till en reducering, dock hade fortfarande hemmalaget ett klart grepp om taktpinnen.
Lagen skapade under den andra halvleken några hyfsade målchanser vardera, men slutresultatet spikades i den 89:e matchminuten när Bengt Andersson sattes under press av Obolo efter att ha mottagit en bakåtpassning. Rensningen hamnade rätt på Miran Burgic, som avancerade in i straffområdet, spelade osjälviskt i sidled till Obolo som tryckte upp 3-0 i nättaket, argentinarens nionde mål för säsongen.
AIK vann matchen rättvist, tack vare att man överlag är ett skickligare lag än Örgryte, har bättre självförtroende och fler spelare som kan avgöra matcher till sitt lags fördel. Även om Örgryte haft tillgång till Allbäck och Zavadil, hade det knappast gjort någon avgörande skillnad på utgången av matchen, även om, som AIK-tränaren Mikael Stahre konstaterade efter matchen, ”det är klart att det inte är några baconspelare”.
Text: Jonathan Bjuggren
|