AIK:s startuppställning innehöll en del överraskningar. Markus Jonsson som mittback med Kenny Pavey till höger och Daniel Mendes på Paveys vanliga högermittposition. Som Rikard Norling sade på presskonferensen: det är svårt att beskriva vår uppställning och taktik i dag med en sifferkombination. Både Pavey och Jimmy Tamandi deltog i anfallsvågorna, om än inte alltid samtidigt. Vi spelade 4-4-2, 3-5-3 och 3-4-3, beroende på var bollen befann sig och hur länge vi behöll den. Och ofta behöll vi den länge. Av de nio avslut vi hade på mål, kunde tre eller fyra gått in, med en något sämre målvakt.
Det mest glädjande, bortsett från segern som gav oss en tre poängs serieledning, var det varierade och skickliga passningsspel, som gjorde att Häcken under långa perioder fick jaga, slita och jaga igen. Det var bara under den sista kvarten av första halvlek och ett par korta perioder i andra halvlek, som Häcken fick tillfälle att årminstone försöka bygga upp ett anfallsspel. Främst kom det vid ett par enkla felpass på mittfältet av Dulee Johnson och en gång av Daniel Tjernström.
Daniel Örlund hade en lugn och besvärlig kväll. Besvärlig därför att det inte är lätt som målvakt att stå alltför sysslolös och sen tvingas till snabba bedömningar och ingripanden. Han klarade det med glans och ger försvaret den trygghet, som gör att de i så hög grad kan ägna sig åt det offensiva spelet.
Backlinjen skötte sig också berömvärt, inte minst i det offensiva spelet. Markus Jonsson, som hade det jobbigt i Elfsborgsmatchen efter sin skadeperiod, var i det närmaste felfri, både som mittback och i andra halvlek, som högerback. Straffen var lika säker och klockren, som hans fyra föregående i år. Han lyckas dessutom att i det närmaste varje gång, spela upp bollen till en medspelare och slår praktiskt taget aldrig långa luftbollar till okänd adressat.
Jimmy Tamandi, matchens profil denna gång, verkade trivas den här kvällen.Han sköt faktiskt ett av våra 18 skott. Visserligen en bit över mål, men ändå. Defensivt var han lika svårpasserad, som hittills denna säsong. Bland annat gjorde han två brytningar, som väckte jubel hos den entusiastiska publiken.
Niklas Sandberg och, efter pausen, Nicklas Carlsson sattes inte på några större prov, men klarade de attacker som kom lugnt och säkert.
Mittfältet var bra, vare sig det bestod av tre eller fem spelare. Bäst var nog Daniel Tjernström, som tycktes vara överallt och som tillsammans med Kenny Pavey bildar en evighetsmaskin, som måste få moståndarna att både tvivla och förtvivla. Mats Rubarth hade en tung start på matchen, men gav inte upp och blev allt bättre under matchen, Det var också hans kroppsfinter och genombrottsförsök, som gav den korrekt dömda straff, som gav segermålet. Daniel Mendes var uppsatt som mittfältare med rätt att inte forwardsposition. Han var flera gånger nära genombrott och målchanser, men kom aldrig ända fram. Mattias Moström kom in de sista tjugo minuterna och verkade både spelsugen och på spelhumör. Han gjorde nästan allting rätt och kämpade som alltid helhjärtat. Dulee Johnson, ett av årets stora utropstecken, är alltid nyttig, klok och svårpasserad, även om en viss nonchalans tidvis inte gör detta till en av hans bästa matcher.
Anfallet imponerade främst genom sin rörlighet och vilja, men varken Wilton Figueiredo eller Miran Burgic kom riktigt till i avsluten, men skapar ändå ständiga bekymmer fär motståndarförsvaret. Bernt Hulsker byttes in sent i matchen och hann egentligen inte komma in i spelet.
Vi har 23 förlustfria hemmamatcher i svit nu. Förlänger vi den säsongen ut, så kan det bli ett spännande slut på en säsong som redan varit över den mest optimistiska förväntan! Drygt 15700 åskådare mot Häcken är en fantstisk publiksiffra. Häcken har aldig varit något av de stora publikmagneterna. Jag kan inte minnas någon tidigare match där bortalagets läktarsektion varit helt obefolkad! Det var den denna kväll.
Text: Bappe Bjuggren
|