Det blev en femårig sejour i AIK, 1983-87, då Micke gick från juniorspel till A-truppen. Han var med som avbytare i Nackas Minne och han var med i AIK:s vinnande lag i Stockholm Cup 1986 då Vasalunds IF finalbesegrades med 10-9 efter straffar (Micke satte "sin" straff). Men sommaren 1987 lämnade Micke AIK för att få A-lagsspel i Spårvägen. Drygt tre år senare var Micke tillbaka i AIK, då färdig för att ta en plats på AIK:s allsvenska mittfält.
Etablerad i Allsvenskan
Den allsvenska debuten skedde borta mot Halmstads BK i april 1991. Micke minns, med 15 års distans, att han "spelade på högermittfältet och att det var mycket pirrigt". Han blev kvar på högermittfältet några matcher fram till mötet med GIF Sundsvall då Micke fick gå in som innermittfältare. Där blev han kvar i nästan fem år.
Trots att Micke redan från början visade skottvillighet blev det bara fyra allsvenska mål. Det första kom mot Malmö FF i augusti 1991, ett långskott från 35 meter. Även det andra kom mot Malmö FF, våren 1992, även det ett långskott efter väggspel med Pascal Simpson, ett långskott som tog i ribban och ned på MFF-målvaktens Jonnie Fedels rygg och in i mål. Just den matchen, hemma mot Malmö FF, rankar Micke själv som sin bästa match i karriären.
1992 blev "Borkens" kanske framgångrikaste år i AIK. AIK vann SM-guld och Micke var i stor grad bidragande till framgången genom sitt bollvinnande spel på mittfältet. Han var envis och bestämd, tuff och hård, en lagspelare från början till slut. Hans kampspel var ett utmärkt komplement till Vadim Jevtushenko, på den andra innermittfältsplatsen, som mer stod för det offensiva spelet.
Egen fan-club
Mickes vägvinnande spel blev mycket uppskattat av AIK-supportrarna. Så uppskattat att det bildades en egen fan-club, "Club Borken". 17-årige Martin Johansson från Vassmolösa(!) startade klubben 1994 och han förklarade så här i DN:
- Att Borken blev min stora idol var helt naturligt. Han ger allting för laget i alla lägen, han kämpar och sliter men märks inte så mycket.
Micke Borgqvist kunde ibland upplevas som tuff i överkant. Han och Krister Nordin låg ständigt i topp i AIK:s interna varningsliga och Micke blev även utvisad vid ett tillfälle, hemma mot Halmstads BK 1995. Micke blev tacklad bakifrån och försökte trycka undan sin motspelare men då motspelaren gled undan blev Mickes "undantryckning" som ett slag rakt mot huvudet. Micke var helt oförstående när domaren Anders Frisk visade det röda kortet men när han fick se händelsen på TV-sporten insåg han att det såg betydligt värre ut än vad som var meningen.
1995 blev inget framgångsrikt år, varken för Micke eller AIK. AIK hamnade till slut på en åttonde plats och Michael Borgqvist fick bara göra elva allsvenska matcher.
- Vår tränare Erik Hamrén ville inte satsa på mig och det var anledningen till att jag lämnade AIK efter 1995, trots att jag hade kontrakt till och med 1997. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte bet ihop och kämpade vidare. Det var ju i AIK jag ville spela.
De mörka åren
Så Michael Borgqvist gick tillbaka till Spårvägen men dök ett år senare upp - till många AIK:ares besvikelse - i Djurgårdens IF. Så här förklarar Micke hur han tänkte:
- Jag förstår om många AIK:are kände sig svikna men jag ville spela fotboll på så hög nivå som möjigt och samtidigt bo kvar i Stockholm. När så Djurgården erbjöd en plats i laget så tog jag den. Men visst var det de "mörka åren" i min fotbollskarriär. Jag har ju alltid varit AIK:are.
Efter tre år i Djurgården blev det sedan fyra år i Assyriska Föreningen innan han slutade sin elitkarriär 2003. 2005 gick han in som tränare i Enköpings SK (och var med som spelare i några matcher) och det är nog inte otänkbart att vi får se Micke i tränarrollen framöver även i andra klubbar. På fritiden, den som blir över vid sidan av arbete, tränarsysslan och familjen, gillar Micke att utöva kampsport.
Michael Borgqvist tillhör den enda familj som har haft tre generationer allsvenska AIK-spelare. Av de tre är det Micke som blev den i särklass framgångsrikaste fotbollsspelaren. Medan pappa Lars och farfar Janne bara fick smaka på allsvensk fotboll vid ett enda tillfälle tillhör Michael Borgqvist en inte så stor skara allsvenska AIK-spelare som har varit en dominerande spelare under många år. Bland många AIK-supportrar hade Micke Borgqvist en status som inte många andra spelare haft, en status som naggades lite i kanten efter åren i Djurgården.
Anders Johrén (2006)
Farfar Janne spealde i AIK:s A-lag i slutet på 30-talet. Pappan Lars gjorde det på 70-talet. Att Michael Borgqvist också skulle hamna där var väl alltså en självklarhet, eller hur?
- Nej, faktiskt inte, säger Borken själv. Vi bodde ju på södra sidan av sta'n och farsan hade för övrigt även spelat i Bajen. Det var ingen som försökte påverka mig i valet av klubb när jag vid 15 års ålder gick till AIK. Beslutet var mitt eget. Det var i AIK jag ville spela helt enkelt.
Michael började sitt fotbollslirande i hemtraktens småklubbar kring Vårberg-Skärholmen. Allvar blev det dock först sedan han gått till IFK Stockholm. Därefter hann han även med spel i Brinkens pojklag innan han som 15-åring kom till AIK. Karriären fortlöpte nu normalt med pojk-, junior- och B-lagsspel. Att han redan nu höll hög klass vittnar uttagningar till pojk- och juniorlandslag. Det hann bli tio J-kamper. Den vidare marschen upp mot A-lagsspel i den svartgula tröjan och till och med den blågula dressen fick dock ett abrupt slut 1987, då han i stället för att införlivas i A-truppen lånades ut till Spårvägens Div II-lag.
- Då var jag naturligtvis inte vidare glad, säger Michael, men nu i efterhand kan jag nog säga att jag tjänade på att få spela i tvåan, där "Spåret" då höll till, hellre än att spela vidare i AIK:s B-lag. Med Bosse Petersson som tränare i Spårvägen fortsatte jag utvecklas.
1991 hämtades Borken "hem" till AIK av Stefan Söderberg på inrådan av tränarna Tommy Söderberg och Göran Göransson och sedan dess har han tillhört kärnan i AIK:s A-trupp.
Svartingarnas "Schwartz"
I stort sett innehar han nu samma roll som Stefan Schwartz har i landslaget, det vill säga som bollvinnande rivjärn på mittfältet och som spelbar länk mellan försvar och forwards när motståndaranfallen brutits. I likhet med sin landslagskollega har han en rejäl pjäxa när skottillfällen bjuds, även om det kan vara si och så med precisionen. Men då skall man i rättvisans namn komma ihåg att Borken sällan får tillfälle att dra till på "smöriga" upplägg. Oftast rör det sig om att klippa till på hastigt uppdykande "fallfrukter" från motståndarförsvaret. Då finns ingen tid att lägga bollen tillrätta. Det gäller att få iväg skottet innan en "push-up" ställer kedjekamraterna offside - och samtidigt att försöka hitta en bollbana genom muren av mot- och medspelare i skottfältet. I år har han bara hittat den lucka en gång.
Ser rött ibland
Till det yttre ser ju Borkens 77 kg fördelade på 179 centimeters höjd inte särskilt skräckinjagande ut. Men under matcherna kan man vara tacksam för att Michael Borgqvist återfinns i AIK:s lag - och att man själv inte finns med i motståndarnas, för han lägger inte fingrarna emellan i tacklingarna. Även om hans fysiska spelstil mer är uttryck för en het vilja än brutalitet, så resulterar det i en hel del varningar. Denna hängivna inställning har ibland också yttrat sig i en vilja att korrigera domarnas uppfattningmedelst övertalning, men Borken framhåller att han bättrat sig i det avseendet - inga av årets varningar har gällt "snack på plan".
Privat fanklubb
Hur många svenska fotbollsspelare kan ståta med en alldeles egen fan club? Det kan "Micke". Ja, han har inte startat den själv utan det har en yngling vid namn Martin från Vassmolösa gjort.
Bo Lindström (1994)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
