Debuten i Allsvenskan fick dröja något år och när den väl skedde så hade Rune precis hunnit avtjäna ett straff i militären. Han gjorde sin militärtjänst och "råkade somna på sin post" vilket i slutet av 1940-talet innebar en vecka "i buren". Bara någon dag senare ringde AIK och ville att Rune skulle vara beredd att hoppa in i matchen mot Hälsingborgs IF. Egentligen skulle Bror Mellberg spela matchen men han var tvungen att lämna återbud. AIK vann matchen med 2-1 och det enda Rune, drygt 50 år senare, minns från matchen är slutresultatet och att han själv fick kramp i slutet av matchen.
Därefter, under hösten 1949, var Rune ordinarie i AIK:s lag. Året efter blev han cupmästare sedan AIK besegrat Hälsingborg med 3-2 i finalen. För Rune har matcherna mot Hälsingborgs IF blivit speciella. Han debuterade mot Hälsingborg, han vann cupen mot Hälsingborg och han gjorde två av sina snyggaste mål, båda på nick mot Kalle Svensson, mot Hälsingborg. Ett av dessa nickmål blev underlaget för den affisch som var vinjetten till VM i fotboll 1958.
1951 åkte AIK ur Allsvenskan. Det är Runes tråkigaste minne från AIK-tiden. Men redan dagen efter degraderingen åkte AIK på turné till Amerika. Det var Runes kanske roligaste minne från AIK-tiden. Men mitt under turnén fick laget information om att hela AIK-ledningen har fått avsked. Speciellt Herbert "Banken" Ohlsson, som var med laget i USA, tog sidsteppningen mycket hårt. Det bekom även Rune som i Banken hade sett en storstilad ledare.
Hösten 1952, efter avslutad fotbollssäsong lämnade Rune AIK i alla de tre sporter (fotboll, bandy och ishockey) som han dittills representerat AIK i. Så här berättar Rune själv om hur det gick till när han lämnade AIK:
- Jag ville gå tillbaka till min moderklubb Sundbybergs IK - i bandy. Däremot ville jag stanna kvar i AIK vad gäller fotboll och ishockey. Men AIK:s bandylag fick inte ihop något slagfärdigt lag så AIK-ledningen ställde ultimatum och menade att "antingen spelar jag med AIK i bandy, eller också är jag inte med i fotboll eller ishockey heller". Bruno Lindström, AIK-ledare, hade dock tidigare givit mig löfte om att få gå över till Sundbyberg, ett löfte som han nu framförde till övriga AIK-ledningen. De brydde sig dock inte om Bruno utan jag blev struken som medlem i AIK.
Därmed slutade Rune sin tid i AIK. Återstoden av fotbollskarriären, både som spelare och tränare, ägnade han åt Hammarby IF. Säsongen 1957-58 var Runes allra bästa säsong, åtminstone om man ser till målgörandet, ty han gjorde 42 mål för Hammarby i division 2. Men efter 1958 var Rune tvungen att sluta med elitfotbollen. Ett fel i lungan innebar att Rune lades in på sanatorium.
Rune hade alltid roligt när han spelade. Han var den store dribblern som ibland dribblade lite för mycket. Så här beskrevs han 1950 på de Alfa-bilder som var så populära på 1950-talet:
"Rune Larsson, allround högerinner i AIK, dit han kom från Sundbyberg hösten 1948. En oturlig meniskskada har hindrat hans utveckling, men med sin goda teknik lyckades han trots oträning bra i Allsvenskan. God dribbler och spelare, farlig skytt. Kanske litet vek."
Rune Larsson var inte bara fotbollsspelare. Han var duktig både i ishockey (allsvensk i AIK och Hammarby IF och fem A-landskamper) och bandy (allsvensk i AIK och Sundbybergs IK). Efter den aktiva karriären blev han tränare både i fotboll (främst Hammarby IF) och ishockey. Men sedan början av 1980-talet har Runes kontakter med elitfotbollen varit sporadiska och det är mer än 20 år sedan (2001) som han sågs på någon av stadens allsvenska matcher. Han lever 2001 ett härligt pensionärsliv med ett lantställe på 5000m2 som centrum i tillvaron, granne för övrigt med Lars "Råttan" Boman, en annan allsvensk AIK-spelare som, precis som Rune, har gjort resan från AIK till Hammarby IF.
Text: Anders Johrén (2001)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
