"Passa på, liret går ..." Så sjunger AIK-Ringen på sina träffar. Den starkaste och mest musikaliska rösten i den kören har tystnat. "Tjotta" finns inte mer.
Några dagar före den allsvenska seriestarten 1982, då han som vanligt skulle ha suttit på Råsunda och följt sina sentida klubbkamrater, slutade hjärtat slå på Ingvar "Tjotta" Olsson. Budet om hans bortgång kändes speciellt smärtsamt därför att vi alla in i det sista upplevde honom som oförbrukad ifråga om vitalitet, glädje och viljestyrka. Han var 58 år men gav samma friska intryck som under sina glansdagar som center i AIK:s fotbollslag.
"Tjotta" blev ett begrepp för fotbollens glädje. Hans huvuduppgift var visserligen nog så allvarlig - att brassa på med stora kanonen - men han var ändock i sitt spel alltid omstrålad av glädje och lust. Man såg att han tyckte att fotboll var roligt. Det smittade av sig på både medspelare och publik. Han grundlade en popularitet, som blev av riksformat sedan han slutat med elitfotbollen och genom radion lanserades som en fin sångare av folkliga melodier och gamla skillingtryck. Han hade sången i sitt hjärta.
"Tjotta" kom till AIK 1951 från City i Eskilstuna i samband med en på den tiden ovanligt uppmärksammad "värvningsaffär". En idyllisk historia om man jämför med dagens enorma transaktioner. Allt gick så hemligt till att en kvällstidning ansåg att det var dagens stora nyhet då den kunde avslöja: "Nu sätter Tjotta upp gardinerna i sin nya lägenhet i Solna."
"Skapa kring Dej glädje - utav den mår själen bra ..." Så slutar AIK-Ringens visa. Tjotta Olsson förmådde mer än de flesta upp till detta motto både på och utanför fotbollsplanen. AIK kommer att sakna honom.
Text: Tore Nilsson (1982)
Ingvar "Tjotta" Olsson kom från Eskilstuna och sitt smeknamn fick han redan som liten. Han sade då att "jag ska tjotta iväg bollen" och så kallades han för Tjotta. Ingvar kom från en musikfamilj (den berömda operasångaren Folke Andersson var hans kusin) och redan som ung utvecklade Tjotta sin sångförmåga. Men först och främst blev Ingvar Olsson fotbollsspelare. Efter ett kort gästspel i IFK Eskilstuna (som var hans favoritlag) värvade en blivande svåger över honom till den andra stora Eskilstunaklubben, IK City.
Det blev många år i IK City som mestadels höll till i division 2 (näst högsta divisionen på den tiden). Under krigsåren bodde han i Nyköping och utan att ha spelat speciellt mycket handboll tidigare gick han snart in i F11:s allsvenska lag som målvakt. Ett antal år senare skulle han också spela i MP och bli involverad i AIK:s handbollslag. Det var dock i fotboll Tjotta hade de stora talangerna och efter en träningsmatch mellan City och AIK värvade AIK honom. De som låg bakom värvningen var gamle Eskilstunaspelaren Lennart Askerlund (där elaka tungor säger att hans främsta intresse var att få bort honom från IFK Eskilstunas konkurrent) och Putte Kock. Värvningen var uppmärksammad och övergångssumman var, enligt vad Ingvar har berättat för sonen Per, en lägenhet på Rosstigen och en soffgrupp. I en gammal tidningsartikel kommenterade Tjotta övergången så här:
- Jag var 27 år då, och jag ångrar att jag tog chansen för sent. Jag minns att jag skadade mig i min första match på Råsunda och var borta från spel i sju månader. Storstan är hård.
Hans allvarliga knäskada samt en vrisskada han fick i samband med USA-turnén sommaren 1951 gjorde att hans riktiga debut inte skedde förrän hösten 1951 då AIK spelade i division 2. Det året kom han tvåa i AIK:s interna skytteliga med 10 mål efter Ulf Östlund med 11 mål. AIK vann serien överlägset och tog snabbaste vägen tillbaka till Allsvenskan.
Hösten 1952 fick då Tjotta visa upp sig för den svenska fotbollspubliken på allvar. Han gjorde två mål i sin allsvenska debut, bara början på en allsvensk karriär som totalt innebar 70 mål på 122 matcher. Med det är han femma i alla tiders allsvenska skytteliga i AIK (före är bara Per Kaufeldt 124 mål, Eric "Lillis" Persson 101 mål, Henry "Garvis" Carlsson 97 mål och Ernst "Sudden" Wahlberg 93 mål).
Den kanske största matchen för Tjotta Olsson, och definitivt den roligaste, var matchen mot IFK Norrköping på Råsunda 7 juni 1953. Tjotta, som dagen efter skulle fylla 30 år, hade ordnat 30-årskalas hemma på Rosstigen (ett kort stenkast från Råsunda) som lagkamrater var inbjudna till efter matchen. Hans fru Barbro var hemma och förberedde festen samtidigt som rapporterna (förmedlade genom 9-årige sonen Jan som var kurir mellan hemmet och Råsunda) från Råsunda talade om att IFK Norrköping tog ledningen med 1-0, 2-0 och 3-0 och att AIK dessutom hade missat en straff. Men mitt i andra halvleken vände matchen. Tjotta gjorde två mål, John Göras och Kurt Hamrin var sitt och AIK vann till slut med 4-3. Bara en gång till i AIK:s allsvenska historia har man lyckats vända ett 0-3 underläge till seger (den andra gången var 1989 hemma mot Västra Frölunda då 0-3 i halvtid blev 5-3). 30-årsfesten blev förstås succé.
Ingvar "Tjotta" Olsson var den gamla tidens centertank. Han var hård och fyrkantig, sköt stenhårt men var ingen tekniker. Men han hade ett grymt målsinne. Ingen allsvensk AIK:are har efter honom gjort lika många mål. Men Tjotta var inte bara en duktig fotbollsspelare. Artikelförfattaren har äldre släktingar som minns Tjotta Olsson som "den där sångaren". Tjotta utvecklade sin sångtalang genom att sjunga varhelst han hade möjlighet. Han sjöng på banketten i samband med en landskamp i Moskva, han sjöng från Sockertoppen i Rio de Janeiro i brasiliansk TV och han sjöng in ett antal grammofonskivor under 1950-talet. Den mest berömda, "Rosen och fjärilen", kom ut 1954 och såldes i 90.000 exemplar. En lika fantastisk siffra då som nu. Sedan kom skivor som "På en sjömans grav", "Flickan i dalen", "Liv ett skillingtryck", "Brusande vågor" och totalt spelade Tjotta in cirka 20 skivor. Genom sin populäritet blev Tjotta också ett eftertraktat namn i folkparkerna och i samarbete med Rolf Degerman turnerade Tjotta landet runt. Vid ett tillfälle, när en folkparksuppvisning kolliderade med en fotbollsmatch, blev Tjotta efter matchens slut hämtad i helikopter och flugen direkt till folkparken!
35 år gammal värvades Tjotta till Umeå och Gimonäs CK. Han tog med sig AIK-kamraten Björne Lundström och de levde i stort sett som proffs under några år även om det officiellt naturligtvis inte sades så. Tillbaka i Stockholm blev Ingvar tränare för Edsbro IF och Rådmansö IF innan han lämnade den aktiva fotbollen i mitten av 1970-talet. Hela tiden hade han dock behållit nära kontakt med AIK, dels som sekreterare i AIK-ringen (en församling av före detta AIK-spelare) och dels genom att han tog barnen med sig på AIK:s matcher. Sonen Per berättar att "vi gick alltid in genom C-ingången till den östra läktaren".
Ingvar "Tjotta" Olsson dog 1982, bara 58 år gammal efter en hjärtattack. Men hans namn och insatser i AIK är odödliga. Ingvar "Tjotta" Olsson är en av AIK:s allra största centrar genom tiderna.
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
