Lennart Askinger

Lennart Askinger fick det illaklingande smeknamnet "Pluntan" redan som liten pojke då han tydde sig till ett antal byggjobbare och hjälpte dessa att bära pilsner. Smeknamnet hängde sedan med ända tills en av Lennart mycket uppskattad journalist, Nils-Yngve Bolling, gav honom namnet "Blondi", syftandes på Lennarts ljuslockiga hår.

Uppvuxen i Gröndal kom Lennart till de allsvenska nykomlingarna Reymersholms IK 1941. På den tiden hette han Andersson i efternamn. Det var först efter att en bror hade bytt namn till Askinger som Lennart också gjorde det. Nåväl, första året i Reymersholm blev knappast någon succé, varken för Lennart eller Reymersholm (Lennart spelade bara två allsvenska matcher och Reymersholm åkte ur Allsvenskan). Men han blev kvar i klubben ytterligare några år innan AIK, genom Karl-Erik Fürst, tog kontakt med Lennart. Övergången blev klar över en middag på restaurang Rosenbad och därmed började Lennart en imponerande karriär i AIK.

I AIK spelade Lennart bandy (kanske Lennarts främsta gren), ishockey (där han var minst framträdande) och fotboll. Men det var först på den sjunde säsongen i AIK som Lennart på allvar blev ordinarie i fotbollens A-lag. Fast redan 1949 hade han blivit "djurgårdsdödare" efter tre mål i en cupmatch som AIK vann med 6-1. Och under hans första år i A-laget, 1946-47, tog AIK de stora silvermedaljerna efter den tidens suveräner IFK Norrköping. Silvermedaljerna firades på Stallmästargården där bland andra Stig Trenter, deckarförfattare och hängiven AIK:are, deltog. Lennart och Stig uppskattade varandras talanger och Lennart har flera böcker signerade av Stig Trenter till "Il Capitano" och "Vår blondaste svarthjärta". Lennart blev några år senare vald till lagkapten och fungerade lite som en "pappa" i laget för ungdomarna i laget, Kurt Liander, bröderna Anlert med flera.

Lennart Askinger var en riktig hårding på plan. Han var pratig, en rolig berättare. Han var skrytsam på ett roligt sätt men han hade också humör. Då Lennart och Ivan Bodin båda bodde i Mälarhöjden (och vars fruar var kusiner) så cyklade de under många år tillsammans till och från AIK:s träningar. Under årens lopp fick de, under kortare eller längre perioder, sällskap av ett antal olika spelare som bodde sydväst om Stockholm och som också cyklade till och från träningarna (till exempel Åke Svedberg). Det blev också helt andra resor under AIK-tiden. Det var under Lennarts tid som AIK gjorde några riktiga drömresor, bland annat till USA och Fjärran Östern. I Etiopien fick de besöka Haili Selasses palats. I USA hade Lennart sånguppvisning för svenskamerikaner. Han var verkligen inte blyg av sig.

Lennarts fru Märta berättar att familjen Askinger redan 1949 hade skaffat ett fritidshus på Ljusterö och man kunde senare flytta in i en moderniserad fiskarstuga en halvmil från fritidshuset 1983. Lennart var även efter den aktiva karriären mycket intresserad av fotboll och sport i allmänhet. Hans ögonsten, vid sidan av hustrun Märta, var hunden Maggan, en mellanpudel silver. Det fanns även andra hundar, katter och en papegoja i familjen Askingers hem. Lennart tyckte också om att hugga ved och skojade ibland om att "det bästa vore att få dö när man håller på att klyva ved". Så blev det nästan. Efter en lång dag med vedklyvning fick Lennart akut ont i bröstet och efter helikopterfärd in till fastlandet och sjukhuset somnade Lennart in för gott dagen efter.

Text: Anders Johrén (2002)