SUNE "MONA-LISA" ANDERSSON - EN AV SVENSK FOTBOLLS STORA
Någon gång under den begynnande höstsäsongen i fotboll 1946 debuterar en långsmal 25-åring i AIK-dress på platsen som högerinner. För oss småkillar, som från den vanliga platsen bakom "Gurra" Sjöbergs mål följde nyförvärvet Sune Andersson från Hagalund, blev han snart en favorit. Hans dragningar, som det heter nu för tiden - dribblingar kanske det hette då - gick verkligen hem hos oss och alla andra AIK-frälsta. En ny smokinglirare hade kommit till klubben. Eftersom idrottsstjärnor oftast erhåller ett passande smeknamn så kom Sune på grund av sitt drömska utseende och halvslutna ögonlock att bli kallad "Mona-Lisa". Men det kan inte ha varit vi smågrabbar som hittade på detta namn. Vi visste säkert inte vem Mona-Lisa var. Däremot kände vi och kände för Sune Andersson.
Landslagsledaren och AIK:aren Putte Kock hade näsa för lirare. Redan 1947, året efter sin debut i AIK:s lag, kom Sune Andersson med i landslaget och blev mer eller mindre permanent där fram till sin övergång till proffslivet i Italien 1950, då han flyttade till "den eviga staden" d v s Rom och började spela fotboll för Roma.
OS-guld i London
Dessförinnan hade han kommit med i olympialaget 1948 där han som högerhalv kunde kvittera ut guldmedaljerna. Sune hade redan i AIK flyttat ner från innerposition till mittfältare, d v s det som då hette ytterhalva. Sune var emellertid så användbar att han vid något tillfälle t o m fick vikariera för Börje Leander som centerhalv. Men halvback eller mittfältare var hans absolut bästa plats. Han hade ett synnerligen välutvecklat spelsinne och en precision i passningarna som man många gånger saknar i dagens allsvenska fotboll. Han kunde slå en crossboll som helt öppnade ett försvar, också något som tyvärr är alltför sällsynt nuförtiden. Det gick inte alltid så fort - Sune var väl ingen speedkula - men detta uppvägdes mer än väl av hans blick för spelet och delikata precision.
På min näthinna finns just en frispark ungefär från 30 meter en vacker dag i början av maj 1949 - ja kanske till och med 1 maj - då AIK mötte Malmö FF. Sune skulle lägga frisparken, ungefär mitt på Malmös planhalva något till höger. Sune tog sats och fick en perfekt träff på bollen, som lätt skruvad drog till vänster in i "Gripen" Bengtssons högra kryss, helt otagbart för den lille Skåne-målvakten. På senare tid kan jag bara erinra mig att holländska storstjärnor stått för liknande prestationer.
Brons i Rio-VM
Sune stannade i svensk fotboll till och med världsmästerskapent i Brasilien 1950, efter vilket han på meritlistan förutom OS-guldet i London nu också kunde sätta upp bronsmedaljen i Rio. På hemmaplan hade han bl a cupsegern mot Landskrona BoIS 1949 i bagaget. Totalt kan Sune räkna 28 landskamper genom åren. Som så många från den tiden skulle Sune naturligtivs kunna få ihop åtskilligt fler framträdanden i landslaget men man måste då ha klart för sig att under hela femtiotalet, ända fram till VM 1958, vägrade svensk fotboll att acceptera proffsspelare i landslaget. Som bekant är förhållandena numera annorlunda.
Återkommen från Italien varvade Sune Andersson ner som spelande tränare i bl a Eskilstuna-Kamraterna, som till och med gästspelade i Allsvenskan ett år i slutet på 1950-talet. Sunes skicklighet var inte att ta miste på även om tempot minskat något. Samma iakttagelse har man kunnat göra även på senare tid. Tekniken, bollbehandlingen och blicken för spelet finns kvar. Talangen är evig även om kroppen börjar säga ifrån.
Text: Stig R Humlin (1991)
EN SIDA OM SUNE - BOLLBOHEMEN SOM GICK RAKA SPÅRET FRÅN LUNDEN TILL LANDSLAGET
En sida om Sune Andersson - berättad i AIK:s medlemsblad december 1947
"Allt under ett tak" heter det i annonserna för ett av Stockholms varuhus. För Sune Andersson, vår senaste stjärnspelare i fotboll, gäller inte den devisen riktigt ty "Mona-Lisa" med det lätt vemodiga leendet är sysselsatt på olika håll när det gäller lekar med boll och klot. Den fullständiga listan över Sunes engagemang ser ut så här:
Fotboll: AIK
Ishockey: Hagalund
Bandy: Ulriksdals SK
Bordtennis: Ulriksdals SK
Bowling: Järva
Vi skulle naturligtvis helst se mr Andersson företräda AIK i alla dessa grenar men huvudsaken för oss är nog i alla fall att han är vår man i fotboll. Hans marsch från "Lunden" till landslaget på ett minimum av tid vittnar om att vi ska vara glada över hans förekomst bland bollsparkarna.
Guldmedaljör - i bowling!
Ni vet kanske inte att Sune är svensk mästare, fast inte i AIK och inte i fotboll. Däremot rullade han klot på ett så förtjänstfullt sätt i våras att han blev honorerad med en guldpeng som medlem i Järvas segrande 4-mannalag i JSM. Från hans barndom förtäljer det smygande ryktet vidare att han ett år kom sexa i juniormästerskapen på skidor samt att han vid flera tillfällen kastat diskus bortåt 37 meter.
- Hon är fina flickan, säger Sune själv om sin blonda fästmö Majken Carlsson, som har den stora förtjänsten att hon gillar idrott och gärna avstår från sin tillkommande när han ska träna och tävla. Till de mest uppvaktade hör Majken inte eftersom hennes själs älskade tränar fotboll på tisdagar och torsdagar, ägnar onsdagskvällarna åt bordtennis och någon annan afton åt bowlingen för att varannan vecka sticka iväg redan på lördan till bortamatcherna i fotboll. För att nu inte tala om månadslånga turnéer och landskamper utomlands. Heders,Majken, för det änglalika tålamodet!
12 år i A-laget.
En som däremot förr inte med särdeles blida ögon såg Sunes bollsparkande med ty åtföljande skoslitning var pappa Einar. Syndaren haver emellertid sig omvänt - bättre sent än aldrig, herr Andersson! - och nu händer det då och då att ett lyckönskningstelegram kommer från Sundsvall, där fadern numera är bosatt.
När Sune kom till världen - den 22 februari 1921 - bodde familjen i Södertälje varifrån man fyra år senare avflyttade till Ekerö. Ende sonen - de två övriga barnen är flickor - hade inte mer än lärt sig gå förrän han med iver ägnade sig åt den samhällsnyttiga bollkickningen och redan vid 12 års ålder uppenbarade han sig i Ekerös A-lag.
Men moderna tiders talangscouter ser nogsamt till att förnämliga frukter på småklubbarnas fotbollsträd inte hänger där tills de blir övermogna och 1941 införlivades Sune med Hagalundsstallet och hann bl. a. med att vinna Östsvenskan två gånger i "Lunden" innan han sommaren 1946 bytte ut den blåa tröjan mot den svarta.
En felspekulation.
I detta sammanhang förtjänar påpekas att Sune redan tidigare två gånger var hos AIK och erbjöd sina tjänster men att han åtminstone ena gången avfärdades av klubbens dåvarande tjekiska tränare, som inte tyckte att hagalundaren var något att bygga på. Det var med förlov sagt en felspekulation och vi tror nog att Sune vid det här laget skulle ha en plats garanterad t.o.m. i Rydboholms lag.
"Sudden" favoriten.
Den gänglige bollbohemen är både i fråga om utseende och spelsätt en sentida kopia av de två stora AIK-arna "Ekis" Ekroth och "Sudden" Wahlberg och vad är då naturligare än att Sune har just "Sudden" som sin svenska spelarfavorit.
Tills alldeles nyligen var Sune rundsvarvare på en verkstad i Sundbyberg men har nu anställning på Telegrafverket, där han som arbetskompis bl.a. har Harry Johansson, kollegan på vänstra ytterhalvplatsen i AIK. Nu när han fått spela i landslaget återstår inte så många önskningar utom att skaffa sig spelarmärket för 10 landskamper - och en guldmedalj i London förstås.
Text: AIK:s medlemsblad (december 1947)
Diverse om Sune "Mona-Lisa" Andersson:
1975 anordnade Sveriges Television en frågesporttävling för Sveriges elitföreningar, Sportfrågan. Sportfrågan avgjordes i en utslagsturnering där AIK i finalen besegrade GAIS och Karlstads-Göta. I AIK:s lag var Anders "Ankan" Parmström, Sune "Mona-Lisa" Andersson och supportern Carl-Gustaf Lindstedt.
Vid sidan om fotbollen prövade Sune på bowling och blev en riktigt duktig bowlingspelare. Sune vann bland annat BDM 1948-49 på 8 serier med 1694 poäng, då tävlandes för Järva.
Sunes lagkamrat i AIK, Olle Klasson, beskriver Sune så här: "Sune var högaktad av ledarna, han hade inga skolor utan var självlärd, han hade auktoritet och humor. En dominant på plan, inte så explosiv men hade ett tungt skott.
Så här stod att läsa på Sune Anderssons Alfa-bild 1949:
"En av de största bolltalangerna i svensk fotboll, allroundförmåga utöver det vanliga. Kom från Hagalund efter många om och men. Högerhalv i det olympiska guldlaget. Stor välspelare, pådrivare och dribbler. Specialité: straffar och knallhårda frisparkar."
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
